något kärft (acerbum), icke något sträft (stypticum), icke något skarpt (acre), icke något härsket (rancidum), icke något hett och brännande (fervidum), icke något ruttet (putre), och icke något fade och osmakeligt (fatuum). Äfvenså kan man deremot säga, at hvad de fleste i verlden komma öfverens om, i anseende til smaken, är antingen sött (dulce), eller syrligt (acidulum), eller salt (salsum), eller fett (pingve), eller ock kryddaktigt (aromaticum), men förnämligast sådant, hvaruti två eller flera af dessa smak-arter äro uti någon blandning med hvarandra, kunnandes äfven igenom en sådan blandning en del i sig sjelf obehageliga saker blifva ogement verkande til en angenäm smaks utgörande. Läckerheter böra altså naturligen icke sökas ibland saker af sådana arter af smak, som i förra rummet upräknades, utan ibland sådana, som i det senare nämndes. Men många undantag blifva dock härvid at göra, förmedelst hvarjehanda infallande tilfällen och mellanlöpande omständigheter.
Med Läckerhet förstår jag hvarje sådant ämne, som, då en frisk Människa det njuter, på ett ljufligen förnöjande sätt retar dess nerv-papiller på tungan och i gommen, blifvandes läckerheten ofta förhöjd, då en behagelig lukt dermed instämmer.
Jag förordar med flit, at Människan skall vid åtnjutandet vara frisk, ty då hon är sjuk, har hon, såsom sagdt är, ingen ren och pålitelig smak, så at hennes omdöme kan blifva riktigt. Och som jag under sjukdom äfven inbegriper en qväljande hunger och törst, så fordrar jag, at hon med intetdera deraf skall
