och än i dag många Folkslag anseför fin smakligaste spis. Sådane fördomar kunna ofta upväcka en afsmak för helt främmande ämnen, när de samma hafva något slags likhet eller kunna jämföras med sådant, som man redan fattat afsky för. Inbillning, mode och vane, som råda så starkt på Människoslägtet, förmå ofta böja Folks smak ifrån den naturliga leden, så at man försöker, fattar småningom behag för, och omsider aldeles vänjer sig vid, en hop nog obehageliga ting, antingen för det man anser dem för hälsosamma, eller håller dem för rara, eller för det man vil följa moden, eller likna de förnäma, eller visa sig karlavulen. Spansk Peppar, (Capsicum annuum L.) som bränner nästan som eld i munnen och svalget, hade aldrig kommit i så allmänt bruk i America (*),[1] så framt den ej
- ↑ (*) Denna mycket skarpa och heta Frukt är flerastäds antagen til bruk i Europa, varandes den allmännaste matkryddan i Spanien: C. C. Plüers Reisen durch Spanien, p. 358. hvarest man ock nyttjar den stekt i blandning med Sallade: l. c. Äfven är den nog i bruk i
räknadt för mycket välsmakande, och altså med begärlighet ätet. Men när Christna Läran infördes, trodde man sig böra anse dessa Djur för orena, såsom hvarken idislande eller tvåklöfvade, derföre vardt ock Häst-kötts ätande i samma mån aflagdt, som Christendomen i landet tiltog. Sturleson berättar om den myckna nit, hvarmed Norske Bönderne, då deras Konung Håkan den Gode emot deras böjelse ville införa Christendomen ibland dem, sökte förmå honom til at äta Häste-kött med dem, och huru samme Konung på tvänne Offer-Gillen icke slapp dem förr, än han måste beqväma sig til, at på förra Gillet åtminstone gapa öfver kättel-grepen, där Häst-köttet blifvit kokt, och på det senare äta några bitar af Häste lefvern: se Heims Kringla, 1. Delen, p. 145. 146.
