Bränvin, den heta och i sig sjelf vidriga drycken, som i så många länder, och äfven hos oss, blifvit begärlig, vidtogs i början, åtminstone här i Sverige, blott såsom hälsomedel (*),[1] som
- ↑ (*) At Bränvin i förstone blifvit ansedt såsom medicine, utvisar nogsamt dess första namn Aqua vitae, under hvilket namn det stod til fångs på Apotheken, ifrån den tid det först upkom. Här i Sverige måtte det väl blifvit bekant samma gång Apothek inbragtes, hvilket jag finner hafva skedt emot slutet af K. GUSTAF den I:s Regering; men jag tror dock, at det föga varit i bruk före åren 1579 och 1588, på hvilka Pesten här i landet härjade, då K. JOHAN d. III. sjelf gaf sig til at utarbeta och förordna tvänne Bränvins-compositioner, nemligen en så kallad Aqua vitæ contra oppositum, hvilken skulle, såsom svettdrifvande, vara botemedel för Pesten, såsom ock en Aqua vitæ
fattiga Arbets-karlar taga Opium för at blifva muntra och starka til arbetet, kunnandes då stå ut med at bära de drygaste bördor och löpa långa skeden, utan känsla af trötthet: Grose l. c. p. 187. De så kallade Ragipoux i Mogol påsyfta i synnerhet med dess bruk, at de må varda behjertade til strid och känslolösa för faran; också blifva de derigenom så öfverdådige, at de framrusa i striden såsom rasande bestar: F. Bernier Voyages contenant la descr. des Etats du Grand Mogol &c. T. 1. p. 54. Tournefort anmärker i sin Relation d’un voyage du Levant, T. 3. p. 127. huru Turkarne kring Erzeron i Armenien, som ej mägta at skaffa sig det riktiga Opium, hvilket är dyrt, benöja sig med at äta sjelfva Vallmoge-hufvuden gröna, oaktadt de äro helt skarpa til smaken och just bränna på tungan. Sådant skulle visst icke gå an at göra med Vallmogorne i Indien vid Ganges-floden, som falla sig så starka, at då en Engelsman, under spatserandet i en Nabobs Trägård, afbröt en, och, i andra tankar, stack dess hufvud i munnen och sugade derpå, föll han genast i en djup sömn, hvarutur han sedan aldrig upvaknade: Grose l. c. p. 193. Den bästa sorten Opium vankar kring Patna vid Ganges: l. c. p. 192.