som nu brukar honom, har ofelbart icke
til dem åtgått; så at man tämmeligen klart kan sluta, at de förnäme Herrskaperne här i Riket hela långa tiden icke måtte funnit någon smak uti Bränvin. Men här voro väl ändock åtskillige utaf annat folk, och blefvo immerfort flere, som låto sig denna dryck väl behaga, ty vid år 1622 voro redan i Stockholm ordenteliga Bränvins-hus inrättade, dem L. Paulinus l. c. fol. 58. b. särskildt nämner ifrån Öl-krogarne, hvilka senare i Accis-Ordningen för Öl-krögare af samma år, införd af von Stiernman l. c. p. 868., förbödos at sälja främmande drycker, Vin och Bränvin, och pålades at hålla sig endast vid Svenskt Öl. Altså tyckes väl Bränvinet ännu detta år aldeles varit en utländsk dryck i Sverige; men jag menar mig dock kunna sluta af Ordn. för Krögare och Gästgifvare samma år, l. c. p. 872., där de förbödos at sälja främmande bränvin, at något inländskt måtte funnits, som varit dem obetaget at sälja; ty jag anser för troligt, at man här och där i landet måtte, både före och under samma tid, haft försök för händer, at skaffa sig bränvin på egen torfva, och bränna det af säd, hvilken konst jag gissar at vårt Svenska krigsfolk måtte hafva lärt sig i Ryssland, under det fält-tåg som de föregående åren fördes på Ryska bottnen, där folket utan tvifvel då länge hade vetat och brukat det slags bränvins beredning. Denna konst var tvifvelsutan mycket kommen i gång år 1636, ty när bränvin då kunde vara til salu på landsbygden öfver Riket, det man kan sluta af det årets Förordning om Taverner &c. l. c. 2. del. p. 45. må man väl ej föreställa sig annat, än at det mästa bestådt af Svensk tilverkning. Dock blef icke förr än i 1638 års Taxa öfver Accisen någon allmän afgift stadgad för Bränvins-bränning til salu och hus-behof: l. c. p. 137. Man kan se, at folket ej försummat at idka detta handtverk, när Tull-Ordningen af 1648 d. 31. Jul. visar, at Svenskt Bränvin då redan plägade utföras til Ryssland, hvarest, efter Olearii berättelse l. c., både förnämt och gement folk af båda