föga tjenliga växter mista mycket af sin behaglighet.
Det har väl altid varit en stor beqvämlighet för människorna, at få så ädelt söt-ämne, som Honingen är, redan fulleligen tilredt och färdigt at genast nyttjas; likväl hafva ej de vällustige dervid hvilat, utan tvärt-om användt
Diodorus Siculus l. c. p. m. 282. tilskrifva Buxbomen, som där i ymnighet växte, hvaruti de ha medhåll af Thevet i dess Cosmogr. de Levant, p. 213. och tyckes J. Boswell i dess Beschr. v. Corsica p. 44. intet deremot hafva at påminna; men Moufet l. c. p. 26. härleder denna beskhet från det myckna Nerium där växer. På Sardinien, där också besk Honing förekommer, skall man hafva märkt, at sådant endast inträffar om hösten, då Daphne Cneorum L. blommar, hvars blommor altså tros förorsaka beskheten: Götting. Magaz. der Wissensch. u. Litteratur von G. C. Lichtenberg u. G. Forster, 1781. p. 213. De gamle omtala flera sorter Honing, som i större och mindre grad varit obehageliga, ja ock giftiga, hvaraf Moufet l. c. anfört åtskilligt. Den sorten i Pontus, som Plinius l. 21. c. 13. kallar Mænomenon, och som skall kunnat rubba förståndet, hämta Bien, säger han, på den där ymnigt växande Rhododendros, hvilken växt Tournefort l. c. T. 3. p. 75. förklarar vara Rhododendron ponticum L. äfvensom han ock påstår, at med det Ægolethron, som Plinius l. c. säger hafva gjort en annan Honing-sort i samma ort giftig, genom det Bien dragit på dess blommor, förstås Azalea pontica L. Man vet, efter Xenophons berättelse, huru besynnerlig verkan 10000 Grekiske Soldater på deras hemtåg förbi Trapezunt rönte af denna sistnämnda Honing-sort, i det de, som mindre deraf ätit, blefvo liksom druckna, kunde ej stå raka, och fingo upkastning och diarrhée, men de som mycket förtärt, föllo dels i raseri, dels stupade såsom döda, hvilket tilstånd räckte i ett dygn.
