Sida:Tal om Läckerheter-1.djvu/99

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Melonsorterna i Neapel (*).[1] Jag tror likväl säkert, at åtskilliga af de större sorterna äfven gifvas mycket läckra, ty jag ser Rese-beskrifvarne här och där hafva träffat sådana, som varit ogement välsmakande (**).[2] Jag vet icke, huru

ra
F 5
  1. (*) L. c. I L’Ecole du jard. pot. upräknas 4 sorter af Melon de Florence eller Cantalupi, neml. en grön med rödt kött, en brandgul, en hvit, och en svart eller mörkgrön, hvilken sista, såsom den mäst söta och vinaktiga, anses för den bästa, och kallas i Italien il Melone degli Santi: l. c. p. 226. P. Skippon fann den förstnämnda af dessa, som han i Florentz åt under namn af Melone di mele, i sitt tycke för den bästa: Journey thro’ the Low-countr. Germany, Italy and France, i Churchill's Collect. T. 6. p. 654.
  2. (**) Det räknas i Paris såsom en förlust för allmänheten, at Melon-planterarne, för sin vinnings skull, mera beflita sig om at få sina Meloner mycket stora, än utvaldt goda, drifvandes dem så med träget vattnande, at de derigenom bortskämma deras smak: Ecole du jard. pot. p. 220. 228. Den som sådant ofta rönt, lärer väl ej lofva sig mycken läckerhet uti stora Meloner. Men en del sorter hafva den art, at vara storväxte och tillika välsmakande, särdeles i sådana climat och jordmåner, som med deras natur öfverenskomma. Ibland de kosteliga Melonerne på Americanska öarne såg Labat en del så stora, at han sedan ingenstäds träffade deras likar, förrän i Terni i Italien: Voy. en Espagne & en Ital. T. 7. p. 97. och Bossu fann dem ovanligt stora och saftiga i Louisiana: Voy. aux Indes occid. part. 2. p. 19. Jurgen Andersen blef varse stora och söta Meloner vid Mosul: Oriental. Reise-beschr. p. 170. och på öen Zante förekommo de Chandler både af ovanlig storlek och förträffelig smak: l. c. p. 425. I Aleppo fick Thevenot dem långa och såckersöta: l. c. Fursten Radzivil visste sig ingenstäds hafva sedt större Meloner än på Cypern, där de hade nästan 3 qvarters längd, och voro rätt delicata: l. c. p. 147. Men J. Bauhinus såg en ifrån Montbeliard,