hvarjehanda nycker, så har det väl icke länge dröjt, innan man äfven tilgripit de djuren, som ansågos för orena, hvaruti man sedan tid efter annan gått så långt, at omsider få eller inga djur på jordklotet blifvit lemnade i fred. Likligt nog, at ibland dessa mångahanda djur de feta måtte varit de första, som upmärksamheten och åtrån fäst sig vid, så vida annars tycket för fett varit lika rådande från början, som det sedermera hos alla folkslag i verlden visat sig vara inrotadt. De fordne Judar hade så stadgad smak för fet mat, at då Nehemia skulle vid et högtideligt tilfälle upmuntra dem til at glädjas och på bästa vis göra sig til godo, visste han ej at anvisa dem på något välplägningssätt, som mera instämde med samteligas böjelse, än at gå bort och äta det feta och dricka det söta. De gamle Greker utmärkte långt tydeligare sin begärelse efter fett, nyttjandes Svinfläsk til sin yppersta kräselighet och i blandning med många sina andra rätter, såsom man ser hos Athenæus och flera (*);[1] men de hunno dock ej så långt i denna delen, som Romarne, hvilka, i deras rätta yppighets skede, visste at mästerligen göra sig gagn af hvarje särskild lem på en fet Sugga, til och med vulva eller födslolemmen och Sumen eller bukstycket med mjölkfulla spenarna, hvilka lemmar skattades af dem för de aldrakosteligaste läckerheter, åtnöjandes sig ej deras fina smak med lefvern, så framt ej Suggan varit gödd med fikon, ej heller understundom med det öfriga, så framt hon ej, litet förr än hon slaktades, fått dricka sig stinn med
- ↑ (*) Athenæus pag. 280, 488. m. fl.
