honungsblandadt vin. At våra förfäder i hedna tiden aktade fläsk för sin yppersta läckerhet, kan nogsamt ses af Edda, deras urgamla Gudalära, där den hugneliga försäkran finnes stadgad för Hjeltar, som i krig stupat, at de uti andra lifvet i Walhall skulle af Oden blifva fägnade med kokadt fläsk af galten Skrimner, som skulle slaktas hvarje dag, men blifva ny och lefvande igen hvarje morgon. Tycket för Svinkött och fläsk har sedermera varit beständigt, och är så ännu, hos alla de folkslag, hvilka Religionen ej förment at äta det, såsom Judar och Mahometaner. I China utgör det altid hufvudrätten, när man skal tractera (*),[1] och är märkeligt nog, at det både där och öfveralt i de varma climaten, är mycket lättsmält och sundt, så at man utan betänkande gifver det äfven åt sjukt folk, hvilket är en climatets verkan, emedan det jämväl händer med våra Europæiska Svin-slag (†).[2] Vildsvinen i Indien
- ↑ (*) Le Gentil. II. 19.
- ↑ (†) Svinkreaturen hafva gemenligen, hvarken til utseende eller seder, något, som väcker begär. Men likväl, så föga laggranne dessa kreatur synas vara, så ses dock af Pan Svecicus, at de nästan försmå hvar tjugonde växt. Det är naturligt, at födans egenskap bereder köttets smak. Skötspigg (Gasterost. Aculeatus) gör fläsket odrägligt, och ehuru mycken spannemål påkostas, bibehåller sig dock transmaken. Lyckligt vis kan detta uptäckas med ögat och underslef förekommas. Bokfläsket har et synnerligt företräde för det hemgödda. Af Europeiske folkslag äro Bergskottarne bland de få, som försmå fläsk: Pennant. I Holland hållas mjölkgrisar stekte och fylde för en vald läckerhet: Houttuyn. Vestphaliska, Lubska och Pomerska skinkor äro så vidt berömde, som det fordna Tyska Ölet; och Mayntsiska skinkor värderas högt i Frankrike: Bruyerin.
