til godo, utan ock ätne med välbehag. Morerne i Abyssinien hafva såsom välplägning en
Krabban på Antillerna är fet och god: Rochefort, har hvitt, mört, välsmakande kött, men föga mättande, så at Feuillée endast af dem blef mätt för en timma. Dem bör ätas imellan Decemb. och April, men i Majo och Junio är den mager och full af en svart bitter vätska. Men i sin bästa period är den läckrare än alla andra, med en liten framstickande behaglig bitterhet: Browne. Sloane håller den bättre än alla andra Kräftor. Den ätes begärligt i Gviana: Bancroft. Då de til myckenhet fångas vid sina flytt-tåg, hämtar man endast råmmen af honorna: Du Tertre. Wafer beskrifver dem på Panama Näset såsom en förträffelig mat, och säger, at Indianerne pläga släppa dem på sina Potatoes land, då de blifva fetare. n) Cancer Diogenes L. eller Soldat-Kräftan på Antillerne är läcker: Oldendorp. Wafer beskrifver des stjert såsom lik märg. Man upträder flera sådana på et spett och steker så. Dock måste man akta sig för dem, då de ätit Mancenille: Du Tertre. Brickell säger, at den är mycket födande och gifver god matlust. o) Cancer Squilla L. Räkan. Desse ätas mycket i Danmark kokte, med peppar och ättika, äfven med smör och ättika: Wormius. Af dem förtäras en stor myckenhet i Holland: De Geer. Hammer berömer Bergnäs Räkor i Norige. Schonefeld gifver Östersjö Räkorne företräde för andra. p) Cancer Phalangium Fabr., ätes af Grönländarna: är jämngod med Pagurus: O. Fabricius. Af okände arter förekomma många hos Resande. Thevenot. omtalar en tämelig god Kräftart, som fås på Mulbärsträden vid Aleppo. (ovist.) Belonius omtalar Kräftor vid Athos, som äro utsökt läckre, då de ätes rå. Vid Antillerna omtalar Oldendorp en Hafs-Kräfta så stor och hård, at klorna måste sönderslås med yxhammaren. (Förmodl. den af Hughes omförmälda Hummern.) Charlevoix omtalar en art röda Krabbor på St. Domingue, som äro bättre än en annan art
