Den här sidan har korrekturlästs
190
¤ ) ° ( ¤
Dampier såg Gräshoppor ätas äfven ute på Bashee-öarne i Ost-Indien, stekta i stenkäril, hvilka han ock försökte at äta, och fann tämeligen goda (*).[1] I Brasilien finna Indianerne
nöje
- ↑ (*) Roesels Anmärkning kan väl äga sin riktighet, at han, vid Anatomien af Gräshoppan, icke funnit något äteligt, det han trodt sig kunna bereda til mats; men deraf följer icke, at detta Insect slag är oätligt, såsom erfarenheten bevisar motsatsen. Redan i äldre tider berömde Aristoteles Cicadernas ungar (forte Gryllorum) för tendra, och Athenæus säger, at de brukades på de förnämsta bord. De gamle Greker åto Gräshoppor, både pupor och äggstinna honor. Plinius säger, at Partherne och flera Österländska Folkslag åro Gräshoppor, icke för nöds skull, utan at väcka matlust. Ælianus berättar sig hafva sedt hopknippade Gräshoppor at säljas; Dioscorides rådde at äta dem stekta. Diodorus Siculus omtalar Acridophager i Africa, som endast lefde af Gräshoppor, dem de fångade med rök af antände höstackar, där tåget framsträckte. De nedfallne Gräshopporne besprängdes sedan med salt vatn, dels at få bättre smak, dels at de måtte längre bibehålla sig. Detta omtalas ock af Strabo til någon del. Ännu i våra tider har denna smak bibehållit sig. Utgifvaren finner väl ingen Europeisk Nation anmärkt för lystnad efter Gräshoppor, utom Spaniorerne, dem Lemery tillägger sådant. Men förmodligen bör detta endast förstås om de från Morerne härstammande qvarlefvor i södra Spanien. Men i det midt öfver liggande Africa, ätas Gräshoppor allmänt. Höst skrifver, at, då Gräshopporne i Marocco komma i stora härar, nedslå de köttpriset. Man samlar af dem stora säckar, strör salt imellan dem och steker dem i ugnar, då man sedan äter dem begärligt och skola de smaka såsom torkade och saltade blade. (et mörkt uttryck). Shaw skrifver, at de saltas och ätas i Barbariet, samt smaka likt våra Kräftor. Morerne samla dem i säckar, sönderstöta och koka dem i mjölk til en
