nöje uti at äta Myror, nemligen et slags stora
för dem läcker rätt: Brüe, Labat. R. Ananias från Fez, berättade för Ludolf, huru folket i Salée samlade Gräshoppor och åto dem. De kokade dem en timme i vatn och salt, och åto dem sedan med peppar och ättika. Endast hufvud och vingar borttogos, det öfriga förtärdes. En person kunde så äta 200 st. utan olägenhet. Man liknade dem vid duf-ungar. Negrerne i Angola äta Gräshoppor: Cavazzi. Stekta Gräshoppor äro leckerbissen för Negrerne i Congo. Zuchelli, som berättar detta, fann dem af egen erfarenhet icke obehaglige til smaken. Hos Drottningen i Matamba voro Gräshoppor bland de läckraste födämnen: Labat. Sonquas Nationen i Africa äter Gräshoppor: Valentyn. Hottentotterne gläda sig åt Gräshoppornas antågande, och koka sig Caffebruna soppor på dessa Insecter, af hvilka de på få dagar, äta sig et synbart hull: Sparrman. Detta gäller ock om Boshesmännerne: Id. på Madagascar ätas de af infödde: Ives; och af Frantsmän: Dellon. Gräshoppor saltas och ätas i Aethiopien: l’Escarbot. Abyssinierne nyttja dem icke, såsom Morerne, hvilke äfven tilreda sig Gräshopp-soppor, dem Lobo fann vidriga, så til smak som lukt. Innan Africa lemnas bör ock tilläggas, at Libyerne äta Gräshoppor både kokta och torkade: D’Avity; helt äggstinna: Purchas. Araberne äro allmänt älskare af Gräshoppor, både färska och salta: Russel. Gryllus gregarius stekes af Araberne på kol, och sedan vingar och ben blifvit frånskilde, ätes den begärligt. Forskål såg i Jemen, qvinfolk och barn sysselsatte at samla och til torkning upträda dessa insecter på trådar. Niebuhr anmärker at man ock torkar dem til vinterförråd, och berättar i detta ämne följande: Gryllus migrat är den, som Araberne bruka äta. Men ock flera slag ätas; neml. Dsjerad achmar eller röda Gräshoppan; Dsjerad cheifan eller lätta Gräshoppan; och Mukn, honan til Dsjerad asfur, hvilken Mukn är helt fet och äggstinn, och ätes aldrahelst,
