väl icke Torndyflar (*),[1] men Larven af et slags Torndyfvel, som alstras och lefver i Palmträn, sedan de någon tid legat nedfälda, ätes på flera orter såsom den yppersta läckerbit, varandes den af 2 à 3 tums längd och tjock som et mans finger, til utseende som en bit gult fett inom en fin hinna. I Gviana äro Indianerne snåla efter denna Mask, och äfven Fransoserne hålla den för en utvald delicatesse, sedan den blifvit stekt och anrättad med rifvet bröd, salt och peppar. På St. Domingue blir den lika flitigt eftersökt, och allmänt äten såsom en ganska angenäm rätt, hvilket äfven
- ↑ (*) Jo äfven Torndyflar blifva på vissa orter anrättade til mat, ehuru man ej känner dem til deras art. Tachard och hans sällskap åto i Siam en art stekte Torndyflar, dem de funno rätt läckra. En af våre classiske Författare: Hernandez nämner en Scarabæus lacustris, Atetepitz, som ätes af Indianerne i Mexico, men är icke smakelig. Äfven synes samme Författares Atolocatl böra föras hit, han kallar den en Geryni, och säger den ätas af de infödde. Insectet Anenez, som håller sig i Insjöar, 3 tvärfinger långt och nästan likt en Gräshoppa, förmodar utgifvaren vara en Nepa. Hernandez fann des smak likna Räkor. Han omtalar en annan Atopinan, den han liknar vid Scarabæi navales, och kallar Cicada Palustris. Den uppehåller sig om nätterna i vassen vid Mexico sjön, samt kokas och ätes. Äfven nämner han en Scarabæus Coatecpatl, som ätes af Indianerna.
345. Labat. Afr. III. 298. Adanson beskrifver dem under namn af Vagvague i Senegal; Utgifvaren håller före, at Cavazzi menar dem, när han säger, at Angola Negrer äta flygande Myror. Forskål beskrifver dem under namnet Termes Arda; se Buchoz; Sloane, och många flera.
