Man omtalar, huru de i det gamla Rom äfven plägade äta Maskar; det var egenteligen et slags
berättelse om denna Larv från Gviana, instämmer; endast med den tilläggning, at den stundom fås til 3 tum lång och at de vilde söka denna rätt med mycken snålhet. Brickell instämmer också; endast med den omständighets tilläggande, at Matkarne i början likna små Ost-matkar, samt at de lefva af kärnen: Labat säger, at man gör åtskilliga hugg i stammen, för at lemna Curculio tilträde, hvar efter man, sedan 6 veckor förbigått, klyfver trädet och finner Matkarna. Dröjer man längre så flyga de bort (nemligen förvandlade). De skola ej finnas säger han, på ön Guadeloupe. För öfrigt beskrifver han Matken lika med Brookes. Man upträder Larverna med tråd på et trädspett, och under stekningen beströr man dem med rifvet bröd och salt, peppar, muskott, hvarfter de anrättas med pomerantseller citronsaft. Nickolson omtalar denna Ver Palmiste, såsom en, på St. Domingo, ganska läcker och eftersökt mat. Sloane säger den ätas begärligt på Jamaica. Gumillas beskrifning på Palmträds-matkar vid Orenoque, instämmer också, fast han endast tillägger dem en tums längd, han liknar dem vid en smörbit. Spaniorerne sågo först med äckel, huru Indianerne åto desse larver; men sedan de fått smak på dem, så finna de aldrig sitt lystmäte af denna kräslighet. Fermins beskrifning instämmer med Labat, äfven til beredningssättet. Utgifvaren tror sig ej böra vidlöftigare anföra en sak, som länge uphört at vara en nyhet, däremot är han icke aldeles förvissad, at Ostindiens Sagumatk är den samma Larven; hvilket han dock förmodar så vara. Walentyn beskrifver den lång som en tummeled, och tjock, samt hvit til färgen, och finnes denne larve i rutnade Sagu Palmer. Den stekes på små spett, och Holländarne finna däruti en stor läckerhet på Amboina. Utgif. finner ock, at Sonquas Nationen i Africa skal äta en art stora Larver, som synas
