sedan såsom en synnerlig läckerhet. När Mongolerne och flere Tartariska folkslag äta sitt Häst-kött så litet genom eld förändradt, at de förnämare knapt låta det halfkokas eller stekas, men de gemene taga det af elden, innan det börjat at koka, så at det är nästan rått, och behöfver efteråt klappas mört med klubba, hjelpa de det med tillagd peppar och salt. Bell d’Antermony, som kom at vara med på en jagt hos västra Mongolerna, hvarest ibland andra djur någre Kron-hjortar blefvo skutne, fick då se, huru detta folkslags Batyr eller Öfverherre, efter jagtens slut, tilägnade sig ensam alla hjort-svansarna, hvilka detta folk plägar anse för läckerhet, skar dem genast i bitar, och åt dem rå, lemnandes äfven åt denna främling at därpå smaka, hvilken då fann denna läckerbit passabel, och af ungefär samma smak, som färsk Caviar (*).[1]
- ↑ (*) Utgifvaren tillåter sig icke på detta ställe undersöka, om rått kött är enligare med människo-naturen at äta, än tillagadt; eller at visa deras fog eller ofog, som påstå at beredningssättet, genom kokning och stekning, grundlagt de många sjukdomar, som härja bland de höfsade folkslag, men äro okände bland de vilda. En beskyllning, nästan lika grundad med dem som, af samma egenskap, blifvit gjord emot bröd. Man kan bibehålla naturens enfald, utan at antaga des råhet. Til rå ämnen räknar utgifvaren icke de så kallade Spickne rätter, hvilke, genom rökning och torkning, blifvit förändrade, utan endast sådane som förtäras färske, med blod och saft. Matens beredning med eld, har gemenligen blifvit ansedd för et steg til höfsning, och ju mindre denna hunnit stiga hos nationer, desto allmännare finnes rått kött nyttjas. Smakens oändelige afvikningar hafva dock gjordt
