hålla gerna til godo fettet af Björn, Ål, m. m. såsom ock Skälspäck, hvilka saker de ock icke
Nordens klippor skulle snart blifva öde på invånare. I och för sig sjelf är det väl icke läckert för mera höfsade folkslag, men det är icke endast en upöfvad smak, som utgör föremålet för Hr. Författarens Samlingar. Bland dem, som nedsätta Skälköttets värde är Raczynski, som kallar det svampaktigt och äckligt, samt Vormius, som kallar det obehagligt och hårdsmält. Men detta omdöme gäller ej för högsta Norden. Grönländaren vet hjelpa den saken dermed, at han nedgräfver sin Skäl, låter den först rutna och sedan frysa, hvarpå den ätes utan vidare beredning: Egede. Då det rutnat, får det först sin rätta haut gout. Näst Renen, är Skälen Grönländarnes bästa mat, och späcket tjenar at upmjuka deras torra föda: Crantz. Rått Skälkött är Esquimauens hvardags mat: Forster. På Island torrkas det saltadt, och ätes såsom sofvel til torrfisken. Äfven på Ferröarne. De gamle Skälars kött är väl svart och segt, men om bloden utprässas, och köttet väl afsköljes, rökes och förut saltas, så blir det skäligen godt: Olafsen. På Skottska öarna försmås ej heller Skälkött: Houttuyn; ej heller fordom i Norige: Schreber. Allmogen i Malax Sockn i Finland håller det för stadig mat; och detta med rätta. Roberg berättar, at i hans tid, Roslagens Allmoge åt både torrt och färskt Skälkött, til och med i sina gillen, stekt och kokadt. De kokade äfven och påsaltade de bruskaktiga fötterna, som sedan åtos med ättika såsom en läckerhet, under det välförtjenta namnet: Skrafvelsylta. Skälen föraktas icke heller allmänt nu för tiden, i synnerhet de unge och fete, dock är des bruk för bordet, mycket aflagdt. Den art, som kallas Sälkonge, insyltas i Finmarken och ätes med stor begärlighet: Hammer. Skälen är ock, i Gunneri omdöme, smakeligare än Delphinus Phocæna. På Sandö vid Gottland ätes Skälköttet både färskt, insaltadt och ugntorkadt. Fettet brukas färskt för smör til pannekakor, och ungarne voro folkets
