Sida:Tal om Läckerheter-2.djvu/235

227

¤ ) ° ( ¤

Jakuterne hafva i stället för confect frusen fisk, och frusna bär. Ja, huru räkna icke Herrskaper, både här hos oss och annorstädes i Europa, för en synnerlig kräselighet, at äta sammankokta bärsafter à la glace eller isfrusna? Så litet som detta slags vällust nu förekommer oss sällsam, lika så litet lärer för et par hundrade år sedan här i landet förekommit sällsamt, at man satte en vällust uti at äta frusna rötter, hvilket man finner hafva skedt af sjelfva Kung GUSTAF den I:s Prinsessor (*).^[1]

Ehuru

P 2

↑ (*) Näppligen gifves någon resande, som besökt S. Europa och Levanten, utan at därstädes hafva fästat upmärksamhet på den, i de varmare länder, antagne seden, at kyla drycker med snö och is, under den heta årstiden. At åberopa alla dem, som anteknat en sådan plägsed, vore en illa använd mångordighet. Man inskränker sig därföre inom några märkeligare intyg. Redan Plinius omtalar, at de gamle Romare kylde sina drycker med snö och is. Seneca ogillade detta bruk. Men man bör tillika märka, at Romerske smaken äfven så mycket värderade varmt vatten. Salmuth skrifver, at man i Rom, vid måltidens början, framsatte både kallt och ganska hett vatten, at nyttjas efter behag. De så kallade à la glacer, en ofta farlig läckerhet, hafva äfven länge blifvit värderade hos oss. Men de synas böra vara än vådeligare i de varmare länder. Vanan har dock gjordt dem oumbärliga. Spaniorerne bruka snö och is til sina dryckers kylande, både sommar och vinter: Clusius. Alla fruckter, som inkomma til dessert, äro omgifne af krossad is: Id. Vid visiter i Andalusien, består välfägnaden uti Refrescos, d. ä. et glas vatten med is och socker-biscuits, så vid ankomsten som bortgåendet: Dalrymple. Uti Italien är snö och is en dyrbar gåfva. Ramazzini skrifver at, när litet snö faller, så at denna vara blir sällsynt och dyr, så infalla långt flera sjukdomar än annars.

[227-1-1] (*) Näppligen gifves någon resande, som besökt S. Europa och Levanten, utan at därstädes hafva fästat upmärksamhet på den, i de varmare länder, antagne seden, at kyla drycker med snö och is, under den heta årstiden. At åberopa alla dem, som anteknat en sådan plägsed, vore en illa använd mångordighet. Man inskränker sig därföre inom några märkeligare intyg. Redan Plinius omtalar, at de gamle Romare kylde sina drycker med snö och is. Seneca ogillade detta bruk. Men man bör tillika märka, at Romerske smaken äfven så mycket värderade varmt vatten. Salmuth skrifver, at man i Rom, vid måltidens början, framsatte både kallt och ganska hett vatten, at nyttjas efter behag. De så kallade à la glacer, en ofta farlig läckerhet, hafva äfven länge blifvit värderade hos oss. Men de synas böra vara än vådeligare i de varmare länder. Vanan har dock gjordt dem oumbärliga. Spaniorerne bruka snö och is til sina dryckers kylande, både sommar och vinter: Clusius. Alla fruckter, som inkomma til dessert, äro omgifne af krossad is: Id. Vid visiter i Andalusien, består välfägnaden uti Refrescos, d. ä. et glas vatten med is och socker-biscuits, så vid ankomsten som bortgåendet: Dalrymple. Uti Italien är snö och is en dyrbar gåfva. Ramazzini skrifver at, när litet snö faller, så at denna vara blir sällsynt och dyr, så infalla långt flera sjukdomar än annars.

[1]