otrogna under edra fanor. Om de nu äro få till antalet, är det därför, att de ej skonat sitt liv.»
»Jag medger, att det är sant», sade konungen; »och för den väntjänst jag gjort ert land, fordrar jag, att ni erinrar er, att jag, som en huvudmedlem av det kristna förbundet, har rättighet att känna mina medförbundnas underhandlingar. Gör mig därför den rättvisan att säga mig, vad jag har anspråk på att veta och som jag är säker på att sannfärdigare få erfara av er än genom andra.»
»Mylord», sade skotten, »sålunda uppmanad, vill jag säga sanningen; ty jag tror fullt och fast, att edra avsikter rörande huvudändamålet av vårt företag äro uppriktiga och redliga; och det är mer än jag vågar försäkra om de andra medlemmarna av det heliga förbundet. Jag får därför underrätta er, att mitt uppdrag var, att medelst eremiten av Engaddi, en helig man, som är aktad och beskyddad av själva Saladin, föreslå…»
»En förlängning av stilleståndet, gissar jag», inföll Richard hastigt.
»Nej, vid sanct Andreas, nådig herre», svarade den skotske riddaren, »utan upprättandet av en stadigvarande fred och vårt avtåg från Palestina.»
»Sankt Georg!» sade Richard helt förvånad. — »Nog har jag haft dåliga tankar om dem, men aldrig kunde jag drömt om, att de skulle förnedrat sig till en sådan vanheder. Tala, sir Kenneth, med vad uppsåt åtog ni er denna beskickning?»
»Med ett ganska gott uppsåt, mylord», sade Kenneth, »emedan jag, då vi förlorat vår ädle anförare, under vars ledning jag allena hoppades på framgång, ej visste någon, som kunde efterträda honom, med någon sannolikhet att föra oss till segern, och jag ansåg det rådligast att under sådana omständigheter undvika ett nederlag.»
»Och på vilka villkor skulle denna hoppfulla fred avslutas?» sade Richard, som med möda kunde tillbakahålla den vrede, som nästan sprängde hans hjärta.
»De blevo mig ej anförtrodda, mylord. Jag lämnade dem förseglade till eremiten.»
»Och för vad anser ni denne vördiga eremit — för en narr, galning, förrädare eller helgon?» sade Richard.
»Hans galenskap, sir», svarade den sluge skotten, »tror jag blott vara tillgjord för att vinna ynnest och aktning av
