102
hedningarne, vilka anse dårar begåvade med himmelska ingivelser. Åtminstone tyckte jag mig finna, att hans galenskap blott visade sig, när omständigheterna så fordrade, och att den ej, såsom naturlig galenskap, var inblandad med hans sinnesstämning i allmänhet.»
»Klokt svarat», sade monarken, och kastade sig tillbaka i sängen, varifrån han till hälften rest sig. »Nå, och hans botövningar?»
»Hans botövningar föreföllo mig uppriktiga», fortfor Kenneth, »och såsom härrörande från samvetskval över något förfärligt brott, varför han tyckes tro sig dömd till evig förtappelse.»
»Än hans politik?» sade konung Richard.
»Som jag tror, misströstar han om Palestinas räddning, liksom om sin egen salighet, så framt ej ett underverk mellankommer — åtminstone sedan Richards arm upphört att strida därför.»
»Och således är denne eremit lika feg i sin politik, som dessa ömkliga furstar, vilka, glömska av sitt ridderskap och sin tro, blott äro fasta och beslutsamma, när det är fråga om återtåg, och som hellre i sin flykt skulle nedtrampa en döende bundsförvant, än rycka framåt mot en väpnad saracen.»
»Värdes ursäkta mig, herr konung», sade den skotske riddaren, »men detta samtal upphetsar blott er feber, som är den fiende, av vilken kristenheten befarar mera ont, än av de otrognas väpnade härskaror.»
Konungens ansikte hade verkligen blivit mycket rött och hans åtbörder mera feberaktigt häftiga. Han knöt handen, utsträckte armen, hans ögon blixtrade och han tycktes på en gång lida av både kropps- och själskval, medan hans stolta mod förmådde honom att tala på, liksom han föraktat båda.
»Ni kan smickra, herr riddare», sade han; »men ni slipper mig ej så lätt. Jag måste veta mer av er än ni hittills sagt mig. Såg ni min kungliga gemål, när ni var i Engaddi?»
»Inte så vitt jag vet — nej, mylord», svarade ser Kenneth med märkbar förvirring; ty han erinrade sig midnattsprocessionen i klippkapellet.
»Jag frågar er», sade konungen med strängare röst, »om ni ej var i karmeliternunnornas kapell i Engaddi och där såg Berengaria, drottning av England, och hennes hovdamer, vilka begivit sig dit på en pilgrimsfärd?»
»Mylord», sade sir Kenneth, »jag skall tala sanningen,
