föreställningar kunde förmås all avlägsna sig. Rummet blev följaktligen utrymt.
TIONDE KAPITLET.
Nu skall en hemlig bok för er jag öppna,
och läsa för er vredes snabba fattning,
om farliga, om oerhörda ting.
Shakspeare.
Markisen av Montserrat och stormästaren av tempelorden stodo tillsammans utanför det kungliga tältet, där detta besynnerliga uppträde ägt rum, och sågo en stark vakt av bågskyttar och hillebardierer rycka ut för att slå en krets omkring detsamma och hålla alla på avstånd, som kunde störa den sovande monarken. Soldaterna hade det nedslagna, tysta och mulna utseende, varmed de vid en begravning släpa sina vapen, och gingo med sådan försiktighet, att man ej kunde höra en sköld klinga eller ett svärd slamra, ehuru så många fullt beväpnade män rörde sig runt omkring tältet. De fällde sina vapen med djup vördnad, när de förnäma herrarne gingo genom deras leder, men under samma djupa tystnad.
»Vilken förändring har ej försiggått med dessa hundska öbor», sade stormästaren till Konrad, då de passerat Richards vakt. »Vilket larmande och rustande brukade det ej förr vara omkring detta tält, då dessa feta knektar aldrig gjorde annat, än kasta järnstång, spela boll, brottas, skråla visor och klunka ur flaskor, liksom de firat någon lantlig fest, med en majstång mitt ibland sig i stället för ett kungligt standar.»
»Engelska doggar äro en trogen ras», sade Konrad, »och konungen, deras herre, har vunnit deras tillgivenhet genom sin färdighet att, när lusten föll på honom, brottas, skrävla och ruckla i kapp med de bästa bland dem.»
»Han är en sammansättning av idel nycker», sade stormästaren. »Gav ni akt på, i vilka ordalag han drack oss till, i stället för att läsa en bön över den där nådebägaren?»
»Den skulle nog varit en nådebägare, och det en väl
