stormästare, vars hela lycka eller olycka är införlivad med hans ordens öden, kunde vilja göra mera för dess förkovran, än jag, som strävar för mina egna fördelar? Att göra ett slut på detta dåraktiga korståg, var visserligen min avsikt; men jag dristade ej tänka på det viga medel, som denne behjärtade präst vågat framställa — likväl är det det säkraste — kanske även det minst farliga.»
Dessa markisens betraktelser, vilka han halvhögt uttalade för sig själv, avbrötos av en röst, som på något avstånd med en härolds högtidliga ton utropade: »kom ihåg den heliga graven!»
Denna uppmaning upprepades från post till post; ty det var skiltvakternas plikt, att tid efter annan under deras vakt låta höra detta rop, på det korsfararne alltid måtte påminnas om ändamålet, varför de gripit till vapen. Men ehuru Konrad var van vid denna plägsed och vid alla föregående tillfällen hört detta varningsrop såsom en helt vanlig sak, så kom det likväl nu i så stark motsats till hans egen tankegång, att det föreföll honom, som en röst från himmeln, vilken varnade honom för det missdåd, varpå hans själ ruvade. Han såg sig ängsligt omkring, som om han, liksom forntidens patriark, ehuru under olika omständigheter, väntat sig finna en vädur, bekajad i en buske, såsom en ersättning för det offer, hans kamrat föreslagit att erbjuda, ej åt det Högsta Väsendet, utan åt deras egen ärelystnads Moloch, då hans ögon föllo på de breda vecken av Englands baner, som tungt utbredde sig för den svaga aftonvinden. Det var uppställt nästan mitt i lägret på en med konst danad kulle, vilken kanske någon forntida ebreisk furste eller kämpe valt som ett minnesmärke av sin sista vilostad. Om så var, hade dess namn nu fallit i glömska, och korsfararne hade kristnat den till Sankt Georgs höjd, emedan Englands baner från denna upphöjda punkt syntes över hela lägret och, såsom en herraväldets sinnebild, svajade över de många furstliga och även kungliga fanor, vilka syntes på lägre belägna punkter.
Ett kvickt förstånd, såsom Konrads, fattar ideer vid den flyktigaste blick. Ett enda ögonkast på standaret tycktes förjaga den ovisshet, vari han dittills svävat. Han gick till sitt tält med snabba och stadiga steg, såsom en, den där uppgjort en plan, vilken han är besluten att utföra, avskedade den nästan furstliga hovstat, som avvaktade hans ankomst, och lade sig att sova, sakta yttrande för sig själv, att det vore
