118
bäst att försöka lindrigare medel, innan man tillgrep de mera förtvivlade.
»I morgon», sade han, »sitter jag till bords hos ärkehertigen av Österrike, och vi få väl då se, vad. som kan göras till befrämjande av våra avsikter, innan vi ingå på denne tempelherres svarta anslag.»
ELFTE KAPITLET.
Ett ting är säkert i vår höga nord:
Om snille, mandom, rikdom eller börd
med högsta rang belönas, där de finnas,
så följer avund varje slik förtjänst
som stövarn följer i ett rådjurs spår,
och bringar den på fall.
Sir David Lindsay.
Leopold, ärkehertig av Österrike, var den förste av detta sköna lands innehavare, som blivit beklädd med furstlig värdighet. Han hade, till följd av sin nära släktskap med kejsar Henrik den Stränge, blivit upphöjd till hertig i romerska riket och behärskade under hans regering de skönaste provinser, som vattnas av Donau. Hans namn har blivit fläckat i historien i anledning av en trolös våldsgärning, som härrörde från just dessa händelser i det heliga landet, och likväl kan det skamliga dådet att hava fängslat Richard, då han, återkommande från Palestina, förklädd och utan svit reste genom Leopolds stater, ej tillskrivas dennes naturliga lynne. Han var snarare en svag och fåfäng, än en ärelysten och tyrannisk furste. Hans själsförmögenheter liknade hans kroppsliga egenskaper. Han var lång, stark och vacker, med en hy, vari rött och vilt bjärt omväxlade, samt långt, fladdrande, ljust hår. Men det låg något tafatt i hans skick och hållning, som tycktes visa, att hans kropp ej var livad av tillräcklig själskraft för att sätta en sådan massa i rörelse, och likaledes såg det alltid ut, som om de präktiga kläder, han bar, ej passade honom. Såsom furste tycktes han för litet förtrogen med sin egen värdighet, och som han ofta ej visste, huru han skulle bära sig åt för att, då tillfället så fordrade, göra
