sin myndighet gällande, ansåg han sig stundom föranlåten att genom olämplig våldsamhet och hårda yttranden återvinna det anseende, han lätt och utan obehag kunnat bibehålla genom litet mera sinnesnärvaro vid början av tvisten.
Dessa fel och brister voro ej allenast märkbara för andra, utan ärkehertigen själv kunde ibland ej låta bli att hysa ett plågsamt medvetande av, att han ej var alldeles ägnad att upprätthålla och försvara den höga värdighet, han förvärvat, och därmed förenade sig den starka och välgrundade misstanken, att han av samma skäl ringaktades av andra.
Då han med ett verkligt furstligt följe först stötte till korsfararnes här, hade han högeligen önskat komma i åtnjutande av Richards vänskap och förtrolighet, samt gjort sådana steg för att tillvinna sig hans aktning, att konungen av England åtminstone av politik bort emottaga och besvara dem. Men ehuru ärkehertigen ej saknade tapperhet, var han likväl så långt under Lejonhjerta i den brinnande iver, vilken friar till faran som till en brud, att konungen ganska snart började hysa ett visst förakt för honom. Dessutom föraktade Richard, vilken såsom normanderna i allmänhet utmärkte sig genom sin måttlighet, tyskens böjelse för bordets njutningar och i synnerhet för dryckenskap. Av dessa och andra personliga skäl, dröjde det ej länge, förrän konungen av England snart betraktade den österrikiska fursten med en missaktning, vilken han ej gjorde sig något besvär att dölja eller mildra, och som därför snart bemärktes och med innerligt hat besvarades av den misstänksamme Leopold. Oenigheten dem emellan underblåstes genom Philips av Frankrike hemliga ränker. Denne konung, en av sin tids skarpsinnigaste monarker, som fruktade Richards häftiga och övermodiga karaktär, samt ansåg honom såsom sin naturliga medtävlare och dessutom kände sig förolämpad av det befallande sätt, varpå Lejonhjerta, som för sina besittningar på fasta landet var en vasall under Frankrike, uppförde sig emot sin länsherre, sökte försvaga Richards parti och förstärka sitt eget därigenom, att han uppmuntrade korstågets furstar av lägre rang, att förena sig till att motstå, vad han kallade konungens av England inkräktande myndighet. Sådana voro de politiska åsikter och tänkesätt, som hystes av ärkehertigen av Österrike, då Konrad av Montserrat beslöt använda hans avundsjuka emot den engelska konungen till upplösande eller åtminstone försvagande av korsfararnes förbund.
