guldbägare, samt betjänades på knä av pager, vilka allesamman voro av ädelt blod. Hans hertigliga mantel var praktfullt fodrad med hermelin, hans krona skulle i värde kunnat mäta sig med en kunglig och hans i — spetsarne inberäknade — en aln långa sammetsskor instuckna fötter vilade på en massiv silverpall. Men såsom ett utmärkande drag i mannens karaktär torde böra anföras, att han, ehuru han var angelägen om att visa den till höger om honom sittande markisen av Montserrat all möjlig artighet, likväl ägnade mera uppmärksamhet åt sin Spruch-Sprecher, det vill säga, sin talman eller ordspråks-sägare, som stod bakom hans högra axel.
Denne person var ståtligt klädd i en mantel och jacka av svart sammet, vilken senare var prydd med åtskilliga därpå fastsydda guld- och silvermedaljer, såsom en åminnelse av de frikostiga furstar, vilka förärat honom dem. Han hade vidare en kort stav, varvid flera silverpenningar voro fästa medelst ringar, och varmed han skramlade, för att äska ljud när han ärnade säga något, som han ansåg förtjäna uppmärksamhet. Denna persons plats vid hertigens hov var mittemellan en rådsherres och en ministrels, i det han ömsom var smickrare, poet och vältalare, och de som ville stå väl hos hertigen, sökte vanligen att vinna denne Spruch-Sprechers bevågenhet.
På det denne ämbetsmans vishet ej skulle bliva alltför tröttande, hade hertigen bakom sin vänstra axel sin hovnarr Jonas Schwanker, som gjorde nästan lika mycket buller med bjällrorna på sin mössa och sin narrstav, som oratorn eller talmannen med sin klingande batong.
Dessa tvenne personligheter pratade skiftesvis allvarsamt och löjligt oförnuft, under det deras herre, på samma gång han själv berömde dem eller skrattade åt dem, därjämte sorgfälligt gav akt på sin ädle gästs ansikte, för att utröna, vad intryck detta prov på österrikisk vältalighet och kvickhet gjorde på en så fulländad och bildad man. Det är svårt att säga, antingen vishetens eller dårskapens man mest bidrog till sällskapets förlustelse, eller stod i högsta anseende hos sin furstliga herre; men bådas infall tycktes utmärkt väl upptagna. Stundom tvistade de med varandra om, vilken som skulle föra ordet, och skramlade i kapp med sina klingande don under en högst oroväckande tävlan; men på det hela tycktes de vara i så gott förstånd och så vana vid att sekundera varandras spel, att Spruch-Sprechern ofta nedlät sig att
