12
löje, som knappt krusade de tjocka mustascher, vilka betäckte hans överläpp.
»Det är med rätta det säges», yttrade han och återtog genast sitt vanliga lugna allvar; »hör på en frank, och du får höra en fabel.»
»Du är ej artig, otrogne», svarade korsfararen, »som tvivlar på en dubbad riddares ord, och vore det ej för att du talar i fåvitsko och ej av elakhet, skulle vår vapenvila tilländalöpa, innan den väl begynt. Tror du, jag berättar dig en osanning, då jag säger dig, att jag tillsammans med femhundra ryttare i full rustning har ridit — ja, och ridit många mil — på vatten, lika fast som kristall och tio gånger mindre bräckligt.»
»Vad säger du?» svarade muselmannen. »Den där insjön, du pekar på, har den egenheten, att den genom Guds särskilda förbannelse ej tillåter något att sjunka i dess vågor, utan bortför det och kastar det på stranden; men lika litet som Röda havet kunde överskridas av Farao och hans här, lika litet kan Döda havet, eller någon av de sju oceaner, som omgiva jorden, på sin yta bära tryckningen av en hästhov.»
»Du talar sanning, efter vad erfarenheten lärt dig, saracen», sade den kristne riddaren, »och likväl, tro mig, är, vad jag berättar, ingen dikt, utan blott vad jag å min sida erfarit. Hettan förvandlar här jorden till något nästan lika ostadigt som vatten, och i mitt land förvandlar kölden ofta själva vattnet till ett ämne, lika hårt som klippan. Men låt oss ej vidare tala härom; ty tanken på den lugna, klara, blåa glansen av en vintersjö, som återspeglar stjärnornas och månens strålar, gör denna ohyggliga öken ännu rysligare, där själva luften, vi inandas, i mitt tycke liknar ångorna från en sjufalt upphettad ugn.»
Saracenen såg uppmärksamt på honom, liksom han velat upptäcka, i vilken mening han skulle förstå ord, som i hans tanke antingen måste innebära något hemlighetsfullt, eller blivit yttrade för att lura honom. Slutligen tycktes han hava stadgat sitt beslut om, huru han skulle upptaga sin nya kamrats tal.
»Du är», sade han, »av ett folkslag, som älskar löjet, och ni gyckla med er själva och andra, genom att berätta det, som är omöjligt, och omtala, vad som aldrig hänt. Du är en av de franska riddare, som hålla det för ett nöje och tids-
