Sida:Talismanen 1916.djvu/134

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

132

bland hans undersåtar förvärvade honom tillnamnet Augustus, kunde Philip kallas korstågets Ulysses, liksom Richard ostridigt var dess Achilles. Konungen av Frankrike var skarpsinnig, klok och betänksam i rådslag, fast och lugn i handling, samt insåg klart och fullföljde ståndaktigt de för hans rikes fördelar lämpligaste åtgärder. För övrigt var han värdig och kunglig i sitt beteende, samt tapper till sin person, ehuru mera statsman än krigare. Han skulle ej av eget val deltagit i korståget, om ej tidevarvets anda varit smittsam, och han nästan tvingats till företaget av de andliga och av sina egna ädlingars enhälliga önskan. I varje annan belägenhet, eller i ett fredligare tidevarv, skulle hans karaktär säkert stått vida högre än den äventyrsälskande Lehjonhjertas. Men i korståget, som i sig själft var ett alldeles orimligt företag, var sunt förnuft den egenskap bland alla, som minst värderades, och den ridderliga tapperhet, som både tidevarvet och företaget fordrade, ansågs förnedrad, om den var blandad med den ringaste skymt av försiktighet, så att Philips förtjänster, jämförda med hans stolte medtävlares, liknade den klara, men lilla lågan av en lampa, ställd bredvid skimret av ett högt flammande bloss, vilket, ehuru ej hälften så nyttigt, gör tio gånger större intryck på ögat. Philip kände sin underlägsenhet i allmänna omdömet med den för en högsint furste naturliga smärtan, och det är ej att undra på, om han begagnade alla lägliga tillfällen för att ställa sin egen karaktär i ett fördelaktigare ljus än sin medtävlares. Det närvarande tycktes vara ett dylikt tillfälle: förstånd och lugn tycktes nu med skäl kunna vänta att triumfera över halsstarrighet och våldsam häftighet.

»Vad betyder denna opassande träta mellan tvenne korsets edsvurna bröder, hans majestät, konungen av England, och hans furstliga höghet, hertig Leopold? Huru är det väl möjligt att de, som äro detta heliga krigstågs anförare och pelare…»

»Förskona mig för dina föreställningar», sade Richard, som inom sig harmades över alt finna sig ställd i ett slags jämlikhet med Leopold, men icke visste, på vad sätt han skulle giva luft åt sin förtrytelse; »denne hertig, eller furste, eller pelare, om ni vill, har varit oförskämd, och jag har tuktat honom — det är alltsammans. Minsann är detta inte en faslig uppståndelse, för det man sparkat en hund.»

»Ers majestät av Frankrike», sade hertigen, »jag vädjar