Sida:Talismanen 1916.djvu/135

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
133

till er och varje självständig furste beträffande den skändliga skymf, jag lidit. Denne konung av England har ryckt ned mitt baner, sönderslitit det och trampat det under fötterna.»

»Emedan han hade den fräckheten att sätta det vid sidan av mitt», sade Richard.

»Min rang, jämngod med din, berättigade mig därtill», svarade hertigen, som blivit dristig genom Philips närvaro.

»Påstå en sådan jämnlikhet för din person», sade konung Richard, »och, vid Sankt Georg, skall jag inte hantera din person på samma sätt, som jag hanterat din broderade näsduk där, som blott duger till det sämsta bruk, vartill en näsduk kan begagnas.»

»Lugna dig, broder av England», sade Philip, »och jag skall strax visa Österrike, att han har orätt i denna sak. — Tro ej, ädle hertig», fortfor han, »att vi, korstågets självständige furstar, erkänt någon underlägsenhet under den kunglige Richard, för det vi tillåtit Englands baner intaga högsta platsen i vårt läger. En sådan tanke vore orimlig, då till och med Oriflammen, Frankrikes riksbaner, varunder själva konung Richard, till följd av sina franska besittningar, blott är en vasall, för närvarande innehar en lägre plats, än Englands Lejon. Men såsom korsets edsvurne bröder och krigiska pilgrimer, vilka avlagt all världslig pomp och ståt för att med våra svärd hugga oss en väg till den heliga graven, har jag och de andra furstarne, av aktning för konung Richards stora namn och lysande krigsbedrifter, till honom avstått det företräde, som vi eljest, eller av andra skäl, ej skulle medgivit. Jag är övertygad, att ers kunglig höghet, efter övervägande härav, skall uttrycka sin ledsnad över att hava uppställt sitt baner på denna plats, och att hans majestät av England därefter skall giva er upprättelse för den skymf, han tillfogat er.»

Spruch-Sprechern och narren hade dragit sig undan på tillbörligt avstånd, när hugg tycktes komma att vankas, men återvände så fort ord, vilket hörde till deras eget kram, åter tycktes bliva ordningen för dagen.

Ordspråksmannen blev så förtjust över Philips välberäknade tal, att han eftertryckligt skramlade med sin batong och till den grad råkade i förgätenhet av, i vars närvaro han befann sig, att han helt högt sade, att han själv i hela sin levnad aldrig sagt något förståndigare.