Sida:Talismanen 1916.djvu/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
13

fördriv att gabera[1], som de kalla det, om bedrifter, vilka äro över mänsklig förmåga, och det vore orätt av mig, att vilja betaga dig rättigheten att tala efter din sed, eftersom skryt är dlg naturligare än sanning.»

»Jag är varken från deras land, eller hyllar deras plägsed», sade riddaren, »vilken, som du riktigt säger, är att gabera om, vad de ej våga företaga, eller ej kunna utföra, om de företaga det. Men jag har därutinnan härmat deras dårskap, käcke saracen, att jag, då jag talat med dig om ting, som du ej kan fatta, genom berättelsen av den enklaste sanning i dina ögon gjort mig misstänkt för att vara en pratmakare, och jag ber dig därför ej fästa något vidare avseende vid dessa mina ord.»

De hade nu anlänt till palmlunden och källan, som i gnistrande överflöd framvällde under dess skugga.

Vi hava talat om ett ögonblicks vapenvila mitt under kriget, och denna sköna plats mitt i en ofruktbar öken företedde en för inbillningskraften knappt mindre angenäm bild. På varje annat ställe skulle denna plats hava förtjänat föga uppmärksamhet; men såsom den enda fläck i den gränslösa rymden, vilken lovade vederkvickelsen av skugga och rinnande vatten, blevo källan och dess grannskap ett litet paradis genom dessa fördelar, som ringaktas där de äro allmänna. Innan de onda tiderna inträffade i Palestina, hade någon ädelmodig eller välgörande hand inhägnat källan och uppfört ett valv över densamma, för att hindra den från att bliva uppsugen av jorden, eller tilltäppt av de dammoln, varmed den minsta väderil överhöljde öknen. Valvet var nu spräckt och till en del förfallet, men skyddade ännu källan så mycket, att det i det närmaste utestängde solen från dess vatten, vilket, knappt vidrört av en snett infallande stråle, låg i orubblig vila, lika behagligt för ögat som för inbillningen, under det att hela den kringliggande nejden visade sig i full strålglans. Vid framrinnandet ur valvet upptogs vattnet först i ett marmorkar, som väl var mycket förfallet, men ännu fägnade ögat och gladde tanken med den föreställningen, att platsen av gammalt varit ett viloställe, och att människohand varit där och till en viss grad sörjt för människans bekvämlighet. Den törstige och trötte vandringsmannen erin-

  1. Gaber. Detta franska ord betydde en bland de franska riddarne mycket övlig lek, bestående i att överträffa varandra i de mest överdrivna gascognader.