jag även bli behandlad, som om jag haft rätt, det vill säga, jag vill ha min egen vilja. Jag lämnar er ej ensam med denna falska skotte.»
»Vad, de Vaux», sade Richard vredgat och stampade sakta på golvet, »vågar du ej lämna oss tillsammans med en förrädare?»
»Det är inte värt, att ni rynkar pannan och stampar, min furste», sade de Vaux. »Jag vedervågar ej en sjuk människa mot en frisk, en naken mot en fullt beväpnad.»
»Det gör ingenting», sade den skotske riddaren; »jag söker ej någon förevändning för att vinna tid. — Jag skall tala i lord Gilslands närvaro. Han är en redlig och rättskaffens man.»
»För blott en halvtimme sedan», sade de Vaux, med en suck, som uttryckte på en gång sorg och förtrytelse, »skulle jag sagt detsamma om dig!»
»Ni är omgiven av förräderi, konung av England», fortfor sir Kenneth.
»Det torde nog vara, som du säger», svarade Richard. »Jag har ett påtagligt bevis därpå framför mig.»
»Ett förräderi, som skadar dig mer än förlusten av hundra baner i ett öppet fältslag. La… la…» sir Kenneth tvekade. men fortfor slutligen med sänkt röst, »lady Edith…»
»Ha!» sade konungen, i det han plötsligt rätade upp sig i en ställning av högdragen uppmärksamhet samt skarpt fäste ögonen på den förmenta brottslingen. »Vad om henne? — Vad om henne? — Vad har hon att göra med denna sak?»
»Mylord», sade skotten, »en stämpling är å bane att förnedra er kungliga släkt genom att giva lady Ediths hand åt den saracenska sultanen och dymedelst köpa en högst vanhederlig fred för kristenheten genom ett för England högst nesligt giftermål.»
Denna underrättelse verkade precis motsatsen av vad sir Kenneth väntat. Richard Plantagenet var en av dem, som, för att tala med Jago, ej skulle vilja tjäna Gud, när djävulen bad dem därom; råd eller underrättelser verkade ofta mindre på honom efter deras verkliga betydelse, än efter den färgskiftning de fingo från de personers karaktär och förmenta avsikter, som meddelade dem. Hans släktings namn påminte honom olyckligtvis om, vad han ansett som den högsta förmätenhet hos riddaren av Leoparden, då denne ännu stod högt på ridderskapets rangrulla, men som i dennes närvarande
