jonhjerta. Hon hade i sällskap med Englands ryktbara änkedrottning Eleonora mött Richard i Messina, såsom ett av de fruntimmer, vilka voro ämnade till sällskap åt Berengaria, vars biläger då skulle firas. Richard bemötte sin fränka med mycken aktningsfull uppmärksamhet, och drottningen gjorde henne till sitt ständiga sällskap samt behandlade henne, även oaktat den småaktiga avundsjuka, vi omnämnt, i allmänhet med tillbörlig aktning.
Hovdamerna hade en lång tid ej någon vidare fördel över Edith, än ett tillfälligt klander över en mindre konstrikt ordnad hårklädsel eller en opassande klänning; ty Edith ansågs ej djupt invigd i detta slags mysterier. Den skotske riddarens tysta dyrkan undföll ej heller uppmärksamheten. Hans färger, hjälmprydnad, vapenbragder, valspråk och sinnebilder lade man noga märke till och gjorde dem emellanåt till föremål för ett flyktigt skämt. Men sedan kom drottningens och hennes damers pilgrimsfärd till Engaddi, vilken hon företagit till följd av ett löfte för sin makes tillfrisknande, och till vars verkställande ärkebiskopen av Tyrus av politiska skäl uppmanat henne. På denna färd och i kapellet på detta heliga ställe, som ovanifrån stod i förbindelse med ett karmeliternunnekloster och nedifrån med eremitens grotta, var det, som en av drottningens damer bemärkte det tecken av hemligt förstånd, som Edith lämnade sin älskare, vilken upptäckt hon ej underlät att genast meddela hennes majestät. Drottningen återvände från sin pilgrimsfärd, riktad med detta förträffliga recept emot tråkighet eller ledsnad, och hennes svit fick vid samma tillfälle en tillökning av två stackars dvärgar, som den fördrivna drottningen av Jerusalem skänkt henne, och vilka voro så vanskapliga och förryckta, som någonsin en drottning kunde önska sig dem. Ett av Berengarias barnsliga nöjen hade varit att försöka den verkan, som den plötsliga åsynen av ett par dylika sällsamma figurer skulle göra på riddarens nerver, medan han var lämnad ensam i kapellet; men skämtet hade blivit omintetgjort genom skottens lugn och eremitens mellankomst. Nu hade hon försökt ett annat, vars följder lovade att bliva av ett allvarsammare slag.
Efter sir Kenneths bortgång från tältet träffades damerna åter, och drottningen, som i början föga bekymrade sig om Ediths bittra föreställningar, svarade henne blott med att förebrå henne hennes tillgjorda blygsamhet och genom att lämna fritt lopp åt sin kvickhet på bekostnad av riddarens av Leo-
