»Kan detta vara Edith Plantagenet?» sade konungen bittert. »Den förståndiga, den ädla Edith Plantagenet? Eller är det ej en älskogskrank kvinna, som ej frågar efter sitt eget rykte, när det gäller hennes älskares liv? Vid konung Henriks själ! Jag vet ej, vad som hindrar mig att låta taga din älsklings huvudskål från galgen, för att som en ständig prydnad fästas på krucifixet i din cell!»
»Och om du också skickar den från galgen för att ständigt ställas för mina ögon», sade Edith, »skall jag anse den som en åminnelse av en tapper riddare, grymt och oförtjänt dödad av» — hon hejdade sig — »av en, om vilken jag blott skall säga, att han bättre bort förstå belöna ridderliga bragder. — Min älskling kallar du honom?» fortfor hon med tilltagande häftighet. »Han var verkligen min älskare och en högst trogen sådan; men aldrig begärde han en ynnest av mig, varken med ord eller blickar, utan åtnöjde sig med en sådan ödmjuk dyrkan, som människorna ägna helgonen. Och därför måste den dygdige — den tappre — den trofaste dö!»
»Ack, tyst, tyst, för Guds skull!» viskade drottningen; »ni blott förtörnar honom ännu mer.»
»Det bryr jag mig ej om», sade Edith, »den obefläckade jungfrun fruktar ej det rasande lejonet. Må han verkställa sitt onda uppsåt på denne värdige riddare. Edith, för vars skull han dör, skall veta att begråta hans minne — till mig skall ingen mer tala om politiska förbindelser, bekräftade genom denna ringa hand. Jag kunde ej — jag ville ej bli hans brud, medan han levde — avståndet oss emellan var för stort. Men döden förenar den höga och den låga; jag är hädanefter den dödes brud.»
Konungen höll på att giva ett mycket vredgat svar, då en karmelitermunk, med huvudet och den övriga kroppen insvepta i den kåpa och kapuschong av randigt, groft ylletyg, som utmärkte hans orden, hastigt inträdde i rummet och, i det han kastade sig på knä för konungen, besvor honom, vid allt vad heligt var, att låta inställa avrättningen.
»Nå, vid svärd och spira!» sade Richard, »hela världen har då sammansvurit sig för att göra mig galen! Dårar, kvinnor och munkar ställa sig i vägen för mig vid varje steg. Huru kommer det sig, att han ännu lever?»
»Nådig herre», sade munken, »jag besvor lord Gilsland att uppskjuta med avrättningen, till dess jag kastat mig för ers…»
