»Och han var nog självrådig, att bevilja din begäran», inföll konungen; »men det är så likt hans vanliga halsstarrighet. Och vad har du att säga? Tala i djävulens namn!»
»Mylord, det är en viktig hemlighet, men den vilar under biktens insegel; jag vågar ej berätta, eller ens viska den; men jag svär dig, vid min heliga orden, vid den dräkt, jag här, vid den välsignade Elias, vår ordens stiftare, som förflyttades till ett bättre liv, utan att lida människosläktets vanliga dödskval, att denne yngling uppenbarat mig en hemlighet, som, om jag vågade anförtro dig den, skulle förmå dig alt helt och hållet avstå från din blodiga föresats i avseende på honom.»
»Fromme fader», sade Richard, »att jag vördar kyrkan, vittna de vapen, jag nu bär för dess skull. Låt mig veta denna hemlighet, så skall jag göra, vad jag i denna sak anser tjänligt. Men jag är ej någon blind Bayard, som tar ett språng i mörkret för ett par prästerliga sporrars hugg.»
»Min furste», sade den helige mannen, i det han kastade tillbaka kapuschongen och kåpan och under den senare framvisade en getskinnsrock och under den förra ett ansikte, så utmärglat av klimatets hetta, fastor och späkningar, att det mer liknade en levande dödskalle, än etl människoansikte, »i tjugu år har jag, för att försona ett stort brott, marterat denna usla kropp i Engaddis bergshålor. Tror ni, att jag, som är död för världen, skulle vilja hopspinna en lögn för att sätta min egen själ i fara? Eller tror ni, att en man, vilken, såsom jag, genom de heligaste eder förbundit sig till förtegenhet, som ej har mer än en enda jordisk önskan, den att få skåda återupprättandet av vårt kristna Zion — tror ni, att en sådan man skulle vilja förråda biktstolens hemligheter? — Min själ avskyr lika mycket båda dessa styggelser.»
»Jaså», svarade konungen, »du är således den så mycket omtalade eremiten? Jag tillstår, att du tämligen liknar dessa andar, vilka vandra på torra platser; men Richard fruktar inga spöken — och dessutom är du, såsom jag erinrar mig, samma person, till vilken de kristna furstarne skickade denne samme förbrytare för att öppna underhandlingar med sultanen, under det jag, som i första rummet bort rådfrågas, låg på sjuksängen. Du och dessa furstar kunna vara övertygade om, att jag ej sätter min hals i rännsnaran av en karmelitermunks repgördel. Och vad ditt sändebud beträffar,
