så skall han dö, och detta så mycket förr, som du lägger dig ut för honom.»
»Nå, Gud vare dig nådig, herr konung!» sade eremiten, häftigt upprörd; »du bringar en olycka åstad, som du framdeles skall önska du hade förhindrat, om det också kostat dig en lem. Förmätne, förblindade man, skona honom!»
»Bort, bort!» sade konungen och stampade i golvet; »solen har gått upp över Englands vanheder, och ännu är den icke hämnad! — Fruntimmer och präster, bort med er, om I ej viljen höra befallningar, som misshaga er; ty jag svär vid sankt Georg, att…»
»Svär ej!» sade rösten av en person, som i detsamma inträdde i tältet.
»Ah, min lärde Hakim!» sade konungen; »ni kommer, som jag hoppas, för att sätta vårt ädelmod på prov.»
»Jag kommer för att genast begära ett samtal med er — på ögonblicket och i ett högst viktigt ämne.»
»Se först min gemål, Hakim, och må hon i er igenkänna sin makes räddare.»
»Det passar sig ej för mig», sade läkaren, i det han med ett slags österländsk blygsamhet och vördnad korslade sina armar samt fäste ögonen på golvet — »det passar sig ej för mig, att beskåda en obeslöjad skönhet i all dess glans.»
»Gå då, Berengaria», sade konungen, »och du, Edith, gå också; — nej, förnyen ej edra böner! Det enda, jag kan medgiva, är, att avrättningen skall uppskjutas till middagen. Gå och lugna dig, älskade Berengaria, gå, Edith», tillade han med en blick, som slog själva hans fränkas modiga själ med förskräckelse, »gå, om du är klok!»
Fruntimren avlägsnade sig, eller rättare rusade ut ur tältet, utan att tänka på någon rangskillnad eller ordning, liksom en hopskockad flock vilda fåglar, vilka nyss blivit skrämda av en falks anfall.
De återvände därpå till drottningens tält, där de överlämnade sig åt en gagnlös sorg och lika onyttiga beskyllningar. Edith var den enda, som tycktes försmå dessa smärtans vanliga utgjutelser. Utan en suck, utan en tår, utan ett enda förebrående ord uppassade hon drottningen, vars svaga själ uttryckte sin sorg i häftiga hysteriska anfall och lidelsefulla hypokondriska utbrott, varunder Edith ivrigt och även ömt betjänade henne.
»Det är omöjligt, att hon kunnat älska denne riddare»,
