sade Florise till Kalista, som var den äldsta hovfröken av de två. »Vi ha misstagit oss; hon sörjer blott över honom, som om han vore en främling, vilken kommit i olycka för hennes skull.»
»Tyst, tyst» svarade hennes erfarnare och skarpsyntare kamrat; »hon är av den stolta släkten Plantagenet, och de, som tillhöra den, tillstå aldrig, att något sår smärtar dem. Man har känt personer av denna släkt, som, under det de själva förblödde, förbundit de skråmor, deras klenmeodigare kamrater erhållit. — Florise! Vi ha gjort förskräckligt illa, och för min del skulle jag vilja ge ifrån mig alla mina juveler, om det olyckliga putset vore ogjort.»
ADERTONDE KAPITLET.
En planetarisk kunskap fordrar detta verk
om Jupiter och Sol; de äro stolta,
av nycker fulla, dessa höga väsen,
och ej till män'skors tjänst så lätt de lockas
ur sina banor.
Albumazar.
Eremiten följde damerna ur Richards tält, liksom skuggan följer en solstråle, då molnen fara förbi solens anlete. Men han vände sig om vid utgången och höjde handen mot konungen i en varnande, eller nästan hotande ställning, i det han sade: »ve den, som förkastar kyrkans råd och tar sin tillflykt till de otrognas gudlösa rådskammare! — Konung Richard! Ännu skuddar jag ej stoftet av mina fötter och avlägsnar mig ej ifrån ditt läger — ännu faller ej svärdet, men det hänger blott på ett hår. Högmodige monark, vi träffas åter!»
»Må. ske, stolte präst», genmälte Richard; »stoltare i dina getskinn, än furstar i purpur och fint linne.»
Eremiten lämnade tältet, och konungen fortfor, i det han vände sig till araben: »vise Hakim, äro österlandets dervischer lika fritaliga inför sina furstar.»
»Dervischen», svarade Adonebek, »är antingen en vis eller
