en galning; det finnes ingen medelväg för den som bär kirkah[1], som vakar om natten och fastar om dagen. Därav följer, att han antingen har nog förstånd att uppföra sig anständigt inför furstar, eller också ej är ansvarig för sina handlingar, då han ej blivit begåvad med något förstånd.»
»Jag tror», svarade Richard, »att våra munkar huvudsakligen antagit den senare karaktären. Men till saken! Vari kan jag vara er, min lärde läkare, till någon tjänst?»
»Store konung», sade El Hakim och gjorde en djup österländsk bugning, »tillåt er tjänare att få tala ett ord och likväl leva. Jag skulle vilja påminna dig, att du är skyldig — ej mig, som blott är deras ringa redskap — utan de högre makter, vilkas välgärningar jag utdelar åt de dödliga, ett liv…»
»Och jag förmodar, att du vill, att jag skall skänka dig ett annat i stället; icke sant?» inföll konungen.
»Sådan är min ödmjuka bön till den store Melek Ric», sade Hakim. »Just denne tappre riddares liv, som är dömd till döden, och det blott för samma fel som begicks av sultan Adam med tillnamnet Abulbescher, eller alla människors fader.»
»Och du, som är en vis man, Hakim, borde erinra dig, att Adam dog därför», sade konungen tänrligen strängt och började att upprörd gå fram och tillbaka i det trånga tältet samt tala för sig själv. »Nå, Gud förbarme sig — jag visste, vad han ville, i samma ögonblick han inträdde i tältet! Här är ett obetydligt liv rättvisligen dömt att utsläckas, och jag en konung och krigare, på vars befallning tusende blivit slagna, och som med egen hand dödat tjogtals, skall ej hava någon makt däröver, ehuru mina vapens, min familjs och själva min drottnings heder blivit skymfad av brottslingen. Vid sankt Georg, jag måste skratta däråt! — Vid sankt Ludvig, det erinrar mig om Blondels saga om ett förtrollat slott, dit en riddare änmade sig, men vari han gång på gång hindrades från att inträda av de mest olikartade skepnader och gestalter, som alla satte sig emot hans företag. Så snart den ena försvann, framkom en annan! — Gemål — fränka — eremit — Hakim — var och en ställer sig inom skrankorna, så snart den föregående blivit slagen! Tusan, detta är ju en ensam riddare, kämpande mot hela vimlet på tornerbanan — ha! ha! ha!» — Och Richard gapskrattade; ty han
- ↑ Efter orden: den slitna rocken, Så kallas dervischens dräkt.
