till att forsla droger och medicinalier. Det förundrar mig, att man någonsin brukar något annat.»
»Det är skrivet», fortfor El Hakim med orubbligt allvar, »misshandla ej hästen, som fört dig ur striden. Vet, att dylika talismaner väl kunna tillverkas, men få äro de invigda, som våga använda deras kraft. Sträng återhållsamhet, mödor, besvär, fastor och späkelser måste iakttagas av den vise, som använder denna kurmetod. Och om han, genom vårdslöshet vid dessa förberedelser, genom sin böjelse för bekvämlighet, eller sin svaghet för sinnliga lustar, underlåter att under loppet av varje månad bota åtminstone tolv personer, förlorar talismanen sin gudagivna kraft, och så väl läkaren som den sista patienten äro blottställda för en plötslig olycka, och de överleva ej heller året. Jag behöver ännu ett liv för att fylla det bestämda antalet.»
»Gå ut i lägret, bästa El Hakim, så skall du finna många», sade konungen, »och sök ej beröva min skarprättare sina patienter; det anstår ej en utmärkt läkare, som du, att lägga sig i en annans praktik. För övrigt kan jag ej inse, hur en brottslings befriande från en välförtjänt död kan fullända antalet av dina underbara kurer.»
»När du kan förklara, hur en dryck kallt vatten kunnat bota dig, då de dyrbaraste droger ej uträttat något», sade El Hakim, »så må du resonera om de övriga mysterier, som stå i samband härmed. Vad mig beträffar, så är jag nu oskicklig för det stora verket, emedan jag i dag vidrört ett orent djur. Gör således inga vidare frågor; må det vara dig nog, att du, genom att skona denne mannens liv på min begäran, skall befria dig själv, store konung, och din tjänare från en stor fara.»
»Hör på, Adonebek», svarade konungen, »jag har ingenting emot, ati läkare insvepa sina ord i töcken och påstå sig hämta vishet från stjärnorna; men då ni bjuder Richard Plantagenet att frukta en fara för sig, i följd av något elakt förebud eller någon underlåten ceremoni, så talar ni ej till någon okunnig sachsare eller enfaldig käring, som avstår från sin föresats, för det en hare springer över vägen, eller en korp skriker och en katt nyser.»
»Jag kan ej förhindra er att betvivla mina ord», sade Adonebek; »men måtte likväl min herre och konung medgiva, att sanningen dväljes på hans tjänares tunga. Kan han anse det rättvist att beröva världen och varje usling, som hädan-
