ögon. Hör på: du är vis; han har varit allt för djärv ibland dem, åt vilkas ljuva blickar och svaga omdömesförmåga vi anförtro vår ära, liksom ni, österlänningar, förvaren edra skatter i skrin av silvertråd, lika fin och bräcklig som en spindelväv.»
»Din tjänare förstår konungens ord», sade den vise, som strax återtog den vördnadsfulla ton, varmed han börjat samtalet. »Då den dyrbara mattan är smutsad, pekar dåren på fläcken, men den vise skyler den med sin mantel. — Jag har hört min herres vilja, och att höra är att lyda.»
»Det är gott», sade konungen. »Om hans liv är honom kärt, så må han aldrig visa sig för mig. Är det i något annat fall jag kan vara dig till tjänst?»
»Konungens nåd har fyllt min bägare till brädden», sade den vise. »Ja, den har varit ymnig såsom källan, vilken uppsprang i israeliternas läger, när Moussa Ben Amram slog på klippan med sin stav.»
»Ja», sade konungen småleende, »men det fordrades, liksom i öknen, ett hårt slag på klippan, innan den framgav sina skatter. Jag önskade, att jag visste något, som kunde göra dig ett nöje och vilket jag kunde bevilja dig lika otvunget, som den naturliga källan utgjuter sitt vatten.»
»Tillåt mig att röra denna segerrika hand», sade den vise, »såsom ett tecken, att Adonebek El Hakim, om han hädanefter skulle begära en ynnest av Richard av England, har tillåtelse därtill.»
»Du har hand och handske därpå, man», svarade Richard; »ehuru jag helst skulle vilja avbörda mig min skuld i någon annan form, så vida du framdeles kan fylla antalet av dina patienter utan att begära, att jag ifrån välförtjänt straff skall befria dem, som jag rättvisligen dömt därtill.»
»Må edra dagar bli mångdubblade», svarade El Hakim och avlägsnade sig ur tältet med sin vanliga djupa bugning.
Konung Richard såg efter honom, då han gick, liksom han ej varit så alldeles nöjd med vad som hänt.
»Besynnerlig envishet», sade han, »hos denne El Hakim, och en förunderlig slump, som frälsar denne förmätne skotte från det straff, han i så rikt mått förtjänt. Dock, må han leva! Det finns en tapper karl mer i världen. Men nu skola vi tänka på österrikarn. — Hör hit! Är baronen av Gilsland där utanför?»
Vid denna kallelse syntes Thomas de Vaux' väldiga ge-
