stalt förmörka ingången till tältet, och bakom honom insmög sig, som ett spöke, oanmäld, men oförhindrad, eremitens av Engaddi vilda skepnad, insvept i sin getskinnspäls.
Utan att märka hans närvaro, sade Richard med hög röst till baronen: »sir Thomas de Vaux av Lanercost och Gilsland, gå genast med en trumpetare och en härold till hans tält, som kallas ärkehertig av Österrike, och passa på, då hans riddare och vasaller äro som talrikast församlade omkring honom — som troligen är fallet vid denna timme, ty det germaniska vildsvinet äter frukost, innan han åhört mässan — gå då in till honom med så föga aktning du kan, och beskyll honom offentligt på Richards av England vägnar, att i natt, med egen eller andras hand, hava stulit Englands baner från dess stång. Säg honom för den skull vår vilja, att han, inom en timme efter ditt framförda budskap, med all vördnad skall återställa nämnda baner, varvid han och hans förnämsta baroner skola visa sig med obetäckta huvuden och utan tecken av sin värdighet; samt att han dessutom, på ena sidan därom, planterar det österrikiska baneret upp och nedvänt, såsom varande vanhedrat genom stöld och nidingsdåd, och på den andra en lans, bärande dens blodiga huvud, som närmast rått eller biträtt honom vid denna skändliga skymf. — Och säg honom, att sedan denna vår fordran blivit noggrant uppfylld, vilja vi, för vårt korstågslöftes skull och för det heliga landets väl, förlåta honom hans övriga missgärningar.»
»Men om ärkehertigen av Österrike förnekar allt deltagande och medvetande i detta nidingsdåd?» sade Thomas de Vaux.
»Säg honom då», svarade konungen, »att vi vilja bevisa det på hans kropp, ja, om han också understöddes av tvenne sina tappraste kämpar. Ridderligt vilja vi bevisa det, till häst eller fots, i öknen eller på tornerbanan — tid, ort och vapen, allt detta överlämna vi åt hans eget val.»
»Besinna Guds och kyrkans fred, nådig herre», sade baronen av Gilsland, »som besvurits av de i detta heliga korståg deltagande furstarne.»
»Besinna, huru ni utför mina befallningar, min tjänstpliktige vasall», svarade Richard otåligt. »Jag tror man anser sig kunna ändra mina föresatser genom blotta andedräkten, liksom pojkar blåsa en fjäder fram och tillbaka. Kyrkans fred! — Vem bryr sig om den, om jag får fråga? — Kyrkans fred ibland korsfararne ålägger krig emot saracenerna, med
