pelsk konung fullborda erövringen av Palestina, där de, med en kortsynt och självisk politik, ämnade upprätta oavhängiga furstendömen för egen räkning.
Det behövdes ej någon långvarig bevisföring för att övertyga Richard om, hurudan hans belägenhet i verkligheten var, och sedan det första lidelsefulla utbrottet gått över, nedsatte han sig lugnt och åhörde med mörka blickar, sänkt huvud och korslagda armar de skäl, ärkebiskopen anförde för att visa honom omöjligheten av, att han ensam skulle kunna fortsätta korståget, sedan han blivit övergiven av sina vapenbröder. Ja, Richard avbröt ej en gång prelaten, då denne i avmätta ordalag vågade låta förstå, att konungens egen häftighet vore en av huvudorsakerna till den avsmak, furstarne fattat för företaget.
»Confiteor», svarade Richard med nedslaget utseende och ett nästan sorgset småleende. »Jag erkänner, högvördige fader, att jag i visst avseende borde sjunga culpa mea. Men är det inte hårt, att mina svaghetssynder skola så strängt bestraffas, att jag för ett par utbrott av en naturlig sinneshäftighet skall dömas att se denna rika skörd av ära för Gud och heder för ridderskapet oinhöstad vissna inför mig? — Men den skall ej förvissna. — Vid Erövrarens själ, skall jag ej uppsätta korset på Jerusalems torn, eller också skall det uppsättas på Richards grav!»
»Du skulle kunna göra det», sade prelaten, »utan att vidare behöva utgjuta en enda droppa kristet blod för denna sak.»
»Ack, ni talar om vänlig överenskommelse, herr prelat — men då måste de otrogna hundarnas blod också upphöra att flyta», sade konungen.
»Det är ärofullt nog», svarade ärkebiskopen, »att genom vapenstyrka och den aktning, som ert rykte ingivit Saladin, hava avtvungit honom sådana villkor, som på en gång åt oss återställa den heliga graven, öppna det heliga landet för pilgrimer, betrygga deras säkerhet genom starka fästningar och, vad som är mer än allt annat, trygga den heliga stadens säkerhet genom att giva Richard av England titel av Jerusalems skyddskonung.»
»Vad!» sade Richard, vars ögon strålade av en ovanlig eld, »jag — jag — jag den heliga stadens skyddskonung? Själva segern — utom att den är seger — skulle ej kunna vinna mer — knappt så mycket, om den vunnes av en gen-
