ett så heligt band; och framför allt talade han med mycken iver och svada om sannolikheten av, att Saladin skulle utbyta sin falska lära mot den sanna tron, i händelse det föreslagna giftermålet komme till stånd.
»Har sultanen då visat någon fallenhet att bli kristen?» sade Richard. »Om så är, finnes ingen konung på jorden, åt vilken jag hellre skulle vilja giva en fränkas, ja, en systers hand, än åt min ädle Saladim — ja, om också den ene kom för att lägga krona och spira för hennes fot, och den andre ej hade annat att erbjuda, än sitt goda svärd och ännu bättre hjärta.»
»Saladin har åhört våra kristna lärare», sade ärkebiskopen något undvikande — »mig ovärdige och andra — och som han åhör med tålamod och svarar med lugn, kan det väl näppeligen slå fel, att han som en brand kan ryckas ur elden. Magna est veritas et prevalebit. För övrigt är eremiten av Engaddi, vars ord sällan falla fruktlösa till jorden, fullkomligt övertygad om, att saracenernas och de andra hedningarnas kallelse är nära för handen, samt att detta giftermål skall bli en inledning därtill. Han läser stjärnornas lopp, och som han under köttets späkelse vistas på dessa gudomliga ställen, vilka från urminnes tider varit beträdda av helgonen, har Elias’, den thisbitens, stiftarens av hans orden, ande varit med honom, liksom med profeten Elisa, Saphats son, då han kastade sin mantel över honom.»
Konung Richard avhörde prelatens avhandling med sänkt hjässa och oroligt utseende.
»Jag begriper ej», sade han, »huru det är fatt med mig; men jag tror, att dessa de kristna furstarnes kalla rådslag även smittat mig med en själsslapphet. Den tid har varit, då jag skulle sträckt den lekman till marken, som föreslagit mig ett sådant giftermål, och om det varit en andlig, skulle jag spottat honom i ansiktet såsom en avfälling och Baals präst; men nu skär det mig ej i öronen att höra detta råd; ty varför skulle jag ej söka förbund och broderskap med en tapper, rättvis och ädelmodig saracen, som älskar och ärar en värdig fiende, liksom han vore en vän, medan kristenhetens furstar avfalla från sina bundsförvanter och övergiva himmelns och det ädla ridderskapets sak? — Men jag vill bevara tålamodet och ej tänka på dem. Jag skall blott göra ett enda försök att, om möjligt, sammanhålla denna tappra armé, och om jag misslyckas, herr ärkebiskop, skola vi vidare
