av Frankrike och den trumpne, förtörnade hertigen av Österrike, och utbrusto enstämmigt i ropet: »Gud bevare konung Richard av England! — Länge leve den tappre Lejonhjerta!»
Med ett ansikte, öppet och frimodigt som en uppgående sommarsol, utdelade Richard åt alla håll sina tacksägelser och prisade sig lycklig över att åter befinna sig bland sina furstliga vapenbröder.
»Han önskade yttra några få ord», så tilltalade han församlingen, »ehuru ämnet vore hans egen ovärdiga person, även med fara av att för några minuter uppskjuta deras rådplägningar för kristenhetens väl och för deras heliga företags befrämjande.»
De församlade furstarne intogo åter sina säten, och en djup tystnad uppstod.
»Denna dag», fortfor konungen av England, »är en stor kyrkans högtidsdag, och det höves kristna män att vid ett sådant tillfälle försona sig med sina bröder och erkänna sina ömsesidiga fel. Ädle furstar och fäder i detta heliga korståg, Richard är en krigare, hans hand är alltid snabbare än hans tunga, och hans tunga är alltför mycket van vid hans yrkes sträva språk. Men övergiven ej i anledning av Plantagenets obetänksamma tal och förhastade handlingar ert ädla uppsåt att befria Palestina, bortkasten ej den världsliga ryktbarhet och den eviga frälsning, som stå att vinna här, om de någonsin kunna vinnas av människan, därför att en soldat handlat häftigt och hans språk varit hårt, som det järn han från barndomen burit. Har Richard felat mot någon av eder, skall Richard giva upprättelse både med ord och handling. Ädle broder av Frankrike, har jag varit nog olycklig att förolämpa er?»
»Konungen av Frankrike har ingen upprättelse att begära av konungen av England», svarade Philip med kunglig värdighet och emottog med detsamma Richards erbjudna hand, »och vad beslut jag än må komma att fatta rörande krigets fortsättande, kommer det att bero av skäl, som föranledas av mitt eget konungarikes tillstånd och ej av någon avundsjuka eller något missnöje mot min kunglige och högst tappre broder.»
»Österrike», sade Richard, i det han gick fram till ärkehertigen med en blandning av frimodighet och värdighet, medan Leopold nästan mot sin vilja uppstod från sin plats, liksom en automat, vars rörelser bero av någon yttre inverkan,
