»Österrike anser sig ha skäl till missnöje med England; England åter tror sig ha orsak att beklaga sig över Österrike. Må de ömsesidigt förlåta varandra, på det Europas fred samt denna härs enighet må förbliva orubbad. Vi äro nu gemensamma upprätthållare av frälsningens baner, vilket är vida härligare än något, som ännu svajat framför en jordisk furste. Låt det därför ej vara tvist emellan oss rörande våra världsligare värdigheters sinnebild. Må Leopold återställa Englands baner, om han har det i sitt våld, och Richard skall, ehuru av ingen annan bevekelsegrund än sin kärlek för den heliga kyrkan, förklara, att han ångrar den överilning, varigenom han skymfat Österrikes standar.»
Ärkehertigen stod orörlig, mulen och missnöjd, med ögonen fästa på golvet och ansiktet fördystrat av ett kväft missnöje, varåt fruktan, blandad med tölpaktighet, hindrade honom att giva luft i ord.
Patriarken av Jerusalem skyndade sig att bryta denna tryckande tystnad och intygade, att ärkehertigen av Österrike genom en högtidlig ed fritagit sig från all medelbar eller omedelbar medvetenhet av det angrepp, som skett på Englands baner.
»Vi ha då gjort den ädle ärkehertigen så mycket större orätt», sade Richard, »och med anhållan om hans tillgift, för det vi beskyllt honom för en så feg handling, erbjuda vi honom vår hand, såsom ett tecken på förnyad fred och vänskap. Men vad vill detta säga? Österrike vägrar att emottaga vår blottade hand, liksom han förut avslagit vår stålhandske. Vad? Kunna vi varken vara hans jämlike i freden eller vederpart i striden? Nå väl, må så vara då. Vi skola anse den ringaktning, han visar oss, som en bot för vad vi i blodets hetta kunnat brutit emot honom, och vilja därmed anse våra räkningar ömsesidigt kvittade.»
Med dessa ord vände han sig från ärkehertigen med en min, vari det snarare låg värdighet än förakt, och lämnade österrikarn synbarligen lika glad över att hava undsluppit hans blick, som en tredsk och försumlig skolpojke, då hans stränge lärmästare vänder sina ögon ifrån honom.
»Ädle greve av Champagne, furstlige markis av Montserrat, tappre stormästare för tempelorden, jag står här som en syndare i biktstolen; har någon av er en anklagelse att framställa mot mig eller att avfordra mig någon upprättelse?»
