»Jag vet ej, varpå vi skulle grunda någon, sade den haltungade Konrad, »så framt det ej vore därpå, att konungen av England berövar sina stackars vapenbröder all den ära, som de hoppats vinna i detta krig.»
»Min anklagelse, eftersom jag uppmanas att framställa den», sade stormästaren för tempelorden, »är viktigare och allvarsammare än markisens av Montserrat. Det torde kanske tyckas opassande av en krigisk munk, som jag, att höja sin röst, där så många ädla furstar tiga; men hela vår krigshärs heder, ej mindre än denne ädle konungs av England, fordrar, att någon mitt upp i synen låter honom höra de förebråelser, som tillräckligt många göra honom på hans bak. Vi prisa och ära den engelska konungens mod och höga bedrifter; men vi känna oss sårade av, att han vid alla tillfällen tillvällar sig och söker bibehålla ett företräde och förmanskap, som det ej anstår självständiga furstar att underkasta sig. Vi skulle av fri vilja göra många eftergifter åt hans tapperhet, hans nit, hans makt och hans rikedom; men den, vilken rycker åt sig allt som en rättighet och ej lämnar något att beviljas av artigheten och välviljan, förnedrar oss från bundsförvanter till vasaller och tjänare samt fördunklar i våra soldaters och undersåtars ögon glansen av den myndighet, som vi ej längre självständigt utöva. Då konung Richard begärt att få veta sanningen av oss, bör han varken bli överraskad eller förargad, då han hör en man, för vilken världslig ståt är förbjuden och världslig makt ett intet, så vida den ej befrämjar Guds tempels bästa och det lejons fall, som går omkring, sökande vem det uppsluka må — då han, säger jag, hör en sådan man uppriktigt säga honom sanningen, en sanning som, medan jag uttalar den, alla de, som höra mig, i sitt hjärta erkänna, ehuru vördnaden kanske kväver deras röst.»
Richard rodnade starkt, under det stormästaren så rakt på saken och utan omsvep angrep hans uppförande, och det bifallssorl, som följde därpå, visade tydligt, att nästan alla närvarande instämde i anklagelsens rättmätighet. Uppbragt och tillika förödmjukad, insåg han likväl, att han, genom att giva vika för sin uppbrusande harm, skulle lämna den kalla och sluga anklagaren den fördel över sig, som det varit tempelherrens huvudavsikt att vinna. Han gjorde därföre våld på sig och teg, till dess han sakta läst ett pater noster, vilket medel hans biktfader ålagt honom att använda, så ofta han
