märkte vreden hålla på att överväldiga sig. Konungen talade därför med lugn, ehuru med en viss bitterhet i tonen, i synnerhet i början.
»Är det då verkligen så? Ha våra bröder gjort sig så mycken möda att lägga märke till vår medfödda häftighet och det obändiga, överilade nit, som stundom förlett oss att giva befallningar, då tiden ej medgav att sammankalla rådet? Jag skulle ej kunnat föreställa mig, att förnärmelser, så tillfälliga och oavsiktliga, som mina, kunnat slå så djupa rötter i mina bundsförvanters hjärtan, att de för min skull kunde vilja undandraga sig den heligaste sak och taga sin hand från plogen så nära slutet av fåran; att de för min skull kunde vilja avvika från den raka väg till Jerusalem, som deras svärd öppnat för dem. Jag var nog fåfäng att tro, att mina ringa tjänster kunde uppväga de misstag, jag begått i överilningen; att, om man ihågkom, att jag vid ett anfall trängde mig fram till fronten, man ej skulle glömma, huru som jag alltid var den siste vid återtåget; att, om jag uppreste mitt baner på ett erövrat slagfält, detta också var den enda fördel jag sökte, medan andra delade bytet. Jag har kanske uppkallat den erövrade staden efter mitt namn; men det var åt andra jag avstod besittningen därav. Om jag varit envis i att genomdriva djärva råd, tror jag mig ej ha sparat varken mitt eller mitt folks blod för att bringa dem i lika djärv verkställighet, och om jag under brådskan av en marsch eller en batalj tagit befälet över andras soldater, ha de alltid blivit behandlade som mina egna, då mina penningar förskaffade dem de livsförnödenheter och läkemedel, som deras egna herrar ej förmådde anskaffa. — Men jag blyges att påminna er om saker, som alla utom jag tyckas ha glömt. Låt oss därför hellre sysselsätta oss med de åtgärder, vi för framtiden böra vidtaga, och tron mig, bröder», fortfor han, i det hans ansikte lågade av iver, »att Richards högmod, eller vrede, eller ärelystnad ej skall bliva någon stötesten eller förargelseklippa på den väg, dit religionen och äran kalla eder med ärkeängelns trumpet. Ack, nej, nej! Jag skulle aldrig kunna överleva den tanken, att mina fel och brister varit den orsak, som söndrat detta tappra brödraskap av församlade furstar. Min vänstra hand skulle avhugga min högra, om jag därigenom kunde övertyga er om min uppriktighet. Frivilligt avstår jag varje överbefäl över hären, även över mina egna trupper. De må anföras av de furstar, som I utnämnen, och deras ko-
