nung, som alltid varit alltför benägen att bortbyta anförarens stav mot äventyrarens lans, skall strida bland tempelherrarne under Beau-Séants baner, — ja, eller under Österrikes, om Leopold utser en tapper man till att anföra sina trupper. Eller om ni själva ären ledsna vid detta krig, och rustningarna skava edra ömtåliga kroppar, så kvarlämnen blott tio till femton tusen man av edra trupper hos Richard för att fullborda ert löfte, och när Zion är erövrat», utropade han och svängde med handen, liksom han utvecklat korsets fana över Jerusalem, »när Zion är erövrat, skola vi rista på portarna, ej Richard Plantagenets namn, utan dessa ädla furstars, som lämnat honom medlen till dess erövring!»
Den krigiske konungens okonstlade och kraftfulla vältalighel uppväckte på en gång korsfararnes sjunkna mod och återupplivade deras trosnit, och i det den riktade deras uppmärksamhet på huvudföremålet för kriget, kom den de flesta att blygas över, att de kunnat låta så småaktiga besvärspunkter, som de, varpå de förut ruvat, inverka på sig. Öga fick eld från öga, röst gav mod åt röst. De uppstämde enstämmigt det härskri, varmed Peter Eremitens predikan besvarades, och ropade överljutt: »anför oss, tappre Lejonhjerta! Ingen är så värdig att anföra, där tappra män följa! För oss framåt — till Jerusalem — till Jerusalem! Det är Guds vilja! Välsignad vare den, som lånar sin arm till dess utförande!»
Detta så enhälliga och så plötsliga rop hördes utom de rådstältet bevakande skiltvakternas krets och spred sig till härens soldater, vilka, overksamma och modfällda av sjukdomar och klimatets hetta, börjat bli vankelmodiga liksom deras anförare; men Richards återuppträdande i förnyad kraft och det välkända härskriet, som hördes från fursteförsamlingen, återupptände på en gång deras svärmiska mod, och tusen sinom tusen svarade med samma rop: »Zion, Zion! Krig, krig! — Ögonblicklig strid med de otrogna! Det är Guds vilja — det är Guds vilja!»
De hörda bifallsropen stegrade i sin ordning den entusiasm, som rådde inom tältet. De, som ej verkligt fattat eld, vågade ej, åtminstone för tillfället, synas kallare än de andra. Nu var ej fråga om annat, än att vid stilleståndets slut behjärtat rycka an emot Jerusalem och under tiden vidtaga åtgärder för att proviantera och rekrytera arméen. Rådet åtskildes, och alla dess medlemmar voro efter utseendet li-
