vade av samma hänförelse, vilken likväl snart avtynade hos de flesta och aldrig funnits hos de övriga.
Till den senare klassen hörde markis Konrad och stormästaren för tempelorden, som följdes åt till sina kvarter, illa till mods och missnöjda med dagens tilldragelser.
»Jag har alltid sagt dig», sade den senare, med den kalla, försmädliga ton, som var honom egen, »att Richard skulle sönderslita de svaga snaror, du utlägger för honom, lika lätt som ett lejon söndersliter en spindelväv. Du ser, att han blott behöver tala, och hans anda sätter dessa vankelmodiga narrar i rörelse, lika lätt som stormvinden fattar kringspridda stickor och strån och sopar dem tillsammans, eller kringströr dem i rymden, allt efter sitt behag.»
»När stormilen gått över», svarade Konrad, »skola de stickor och strån, som dansat efter dess pipa, åter sänka sig till jorden.»
»Men vet du ej för övrigt», sade tempelherren, »att om även denna förnyade föresats att rycka fram övergives och bliver till intet, och var och en av dessa mäktiga furstar får frihet att handla efter sin egen hjärnas ingivelser, så ser det ändå ut, som om Richard skulle bli konung av Jerusalem genom godvillig överenskommelse och avsluta fred med sultanen på de villkor, som du så säkert trodde honom skola med förakt avslå.»
»Nå, vid Mahomed och Termagaunt, ty kristna eder äro inte längre på modet», sade Konrad; »säger du, att den stolte konungen av England skulle vilja förena sin ätt med en hednisk sultans? — Min politik kastade in den kryddan för att göra hela traktaten till en styggelse för honom. — Det är lika rasande för oss, att han blir vår herre genom ett fördrag, som genom en seger.»
»Din politik har missräknat sig på Richards matsmältningsförmåga», svarade tempelherren. »Ärkebiskopen har viskat mig ett ord i örat om hans tänkesätt. — Och så ditt mästerdrag med det där baneret! Det har passerat utan vidare uppseende, än ett par alnar broderat sidentyg förtjänte. Markis Konrad, ditt snille börjar halta, jag vill ej längre lita på dina fint anlagda planer, utan skall försöka mina egna. Känner du det slags folk, som saracenerna kalla charegiter?»
»Ja visst», svarade markisen; »de äro ursinniga, bedårade svärmare, som uppoffra sitt liv till religionens befrämjande
