236
Jag skall ej låtsa märka dig, eller söka besvara din tillgivenhet, emedan det blott skulle göra vår skilsmässa ännu bittrare.»
Sålunda förflöto nattens timmar, och den korta, dunkla, töckniga dagning, som utgör en syrisk gryning. Men så snart den första randen av solens skiva syntes över den jämna horisonten, och den första solstrålen glimmande i dagg sköt utåt öknens yta, vilken de resande nu uppnått, avbröts och nedtystades sagoberättarens historia av Hakims välljudande stämma, som högtidligt uttalade den kallelse, muezzinerna om morgnarna utropa från varje moskés minaret.
»Till bönen, till bönen! Gud är den ende Guden. — Till bönen, till bönen! Mahomed är Guds profet. — Till bönen, till bönen! Tiden undflyr er. — Till bönen, till bönen! Domen nalkas er.»
I ett ögonblick kastade muselmännen sig av sina hästar, vände ansiktet mot Mekka och verkställde med sand de tvagningar, som på varje annat ställe bort ske med vatten, under det de var för sig i en kort och brinnande åkallan inneslöto sig i Guds och profetens beskärm samt bådo dem om sina synders förlåtelse.
Ehuru det var stötande både för sir Kenneths förnuft och fördomar, att se sina reskamrater sysselsatta med vad han ansåg för en avgudadyrkan, kunde han likväl ej avhålla sig ifrån att högakta uppriktigheten av deras missledda trosnit, och av deras ivriga andakt uppmuntrad att uppsända böner till himmeln i en renare form, undrade han på de nyfödda känslor, som kunnat förmå honom att, ehuru under olika formler, instämma i dessa saraceners andakt, vilkas hedniska gudsdyrkan han ansåg som ett brott, vanhelgande det land, där stora underverk blivit utförda och där återlösningens morgonstjärna uppgått.
Men ehuru fullgjord i ett så sällsamt sällskap, härflöt denna andaktsövning likväl från hans naturliga religiösa pliktkänsla och medförde sin vanliga lugnande verkan på hans själ, som så länge varit jäktad av tätt på varandra följande missöden. Den kristnes uppriktiga och allvarliga framträdande inför den Allsmäktiges tron undervisar honom bäst om tålamod under bedrövelsen; ty det vore ju att gäcka Gudomen med våra böner, om vi skymfade den genom att knorra över dess beslut. — Eller skulle vi väl, sedan vi i våra böner med varje ord erkänt de timliga tingens fåfänglighet och intet i jämförelse med evighetens, kunna hoppas att bedraga
