242
den utlovade vilan. Sömnen inställde sig ej genast, men i dess ställe en mängd angenäma, fastän ej väckande eller uppröranda förnimmelser, vilka efterföljdes av ett tillstånd, varunder riddaren, med fullkomligt medvetande av sin tillvaro och belägenhet, betraktade sina missöden, ej blott utan smärta och oro, utan lika lugnt som om han sett dem uppföras på en teater, eller snarare såsom en från sin kroppshydda befriad själ skulle blicka tillbaka på sin förflutna levnads handlingar. Från detta vilotillstånd, som i avseende på det framfarna nästan gränsade till känslolöshet, bortrycktes hans tankar till en framtid, vilken, trots allt som borde göra utsikten mörk, prunkade med så lysande färger, att hans inbillning, även under vida lyckligare omständigheter, ej ens i sitt mest överspända tillstånd skulle kunnat åstadkomma något dylikt. Frihet, ära, belönad kärlek syntes vara den vissa och ej avlägsna lott, som väntade den landsflyktige slaven, den vanhedrade riddaren och förtvivlande älskaren, som fäst sitt hopp om sällhet så långt över varje utsikt till framgång, att dess förverkligande tycktes ligga utom möjlighetens yttersta gräns. Småningom, allt efter som själens syn fördunklades, bortskymdes även dessa glada synvillor, liksom aftonrodnadens avtynande färger, tills de slutligen försvunno i en fullkomlig glömska, och sir Kenneth låg utsträckt vid El Hakims fötter, så fullkomligt orörlig, att man, om det ej varit för hans djupa andetag, skulle kunnat taga honom för en livlös kropp.
TJUGUTREDJE KAPITLET.
En stav, som svingats av en trollkarls hand,
förvandlat scenen till ett undrens land,
där allt så sällsamt och fantastiskt är,
som bilder, dem en feber frambesvär.
Astolpho. En romans.
Då riddaren av Leoparden uppvaknade ur sin långa och djupa sömn, befann han sig i förhållanden, så olika dem, varunder han lagt sig till vila, att han ej rätt visste, antingen
