Hoppa till innehållet

Sida:Talismanen 1916.djvu/245

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
243

han ännu drömde, eller om skådeplatsen blivit förvandlad genom trolleri. Han låg nu ej längre på fuktigt gräs, utan på en bädd, prydd med mer än österländsk lyx, och någon huld hand hade under hans vila avklätt honom den sämskskinnsrock, som han alltid bar under sin rustning, och i stället påklätt honom en nattklänning av finaste linne samt en vid sidenrock. Han hade blott varit överskuggad av öknens palmer; men nu låg han under ett sidentält, som prunkade med de skönaste kinesiska färger, medan en lätt florsgardin var dragen kring hans läger för att under sömnen skydda honom för de insekter, vilkas ständiga och tåliga rov han varit, allt sedan sin ankomst till detta heta luftstreck. Han såg sig omkring, liksom för att övertyga sig om, att han verkligen var vaken, och allt, som mötte hans öga, var lika praktfullt som hans bädd. Ett flyttbart, silverbandat badkar av cederträ var fyllt med vatten och doftade av de vällukter, som blivit begagnade vid dess tillredande. På ett litet ebenholtsbord vid sidan av sängen stod ett silverkärl, innehållande den utvaldaste sorbet, kall som snö, och vilken särdeles angenämt släckte den törst, som var en följd av den starka sömndrycken; och för att alldeles fördriva den känsla av berusning, den kvarlämnat, beslöt han att begagna badet och erfor därav en behaglig vederkvickelse. Sedan han torkat sig på handdukar av bomull, skulle han gärna velat påkläda sig sina egna grova kläder för att kunna gå ut och se, om världen var lika förändrad utanföre, som inom hans viloplats. Han kunde likväl ej någonstädes varsebliva dem; men i deras ställe fann han en dyrbar saracensk dräkt med sabel, dolk och allt annat, passande för en förnäm emir. Han kunde ej utfundera något annat skäl, varför man slösade dessa omsorger på honom, än den misstanken, att man genom denna uppmärksamhet ville göra honom vacklande i sin trosbekännelse; ty det var allmänt känt, att sultanens aktning för européernas kunskaper och mod gjorde honom gränslöst frikostig mot dem, som blivit hans fångar och låtit övertala sig att anlägga turbanen. Sir Kenneth korsade sig därför andäktigt, med det fasta beslut att trotsa alla dylika snaror, och på det han så mycket ståndaktigare skulle kunna framhärda i denna sin föresats, beslöt han att så litet som möjligt begagna sig av den uppmärksamhet och det överflöd, varmed han så frikostigt överhopades. Ännu kände han sitt huvud tungt och sömnigt, och då han insåg, att hans nattdräkt