286
nungen, att de Vaux blev verkligt glad, då ankomsten av ett sändebud från Saladin gav hans tankar en annan riktning.
Detta nya sändebud var en av sultanen mycket vördad emir, vid namn Abdallah el Hadschi. Han härstammade från profetens släkt och var av Hacems stam, varför han även, såsom ett bevis på denna sin släktledning, bar en ovanligt stor, grön turban. Han hade ävenledes tre gånger gjort resan till Mekka, av vilken anledning han fått tillnamnet el Hadschi, eller pilgrimen. Oaktat dessa anspråk på helighet, var Abdallah — för att vara en arab — en glad sällskapsbroder, som tyckte om muntert snack och så till vida lade å sido sitt högtidliga allvar, att han tömde sin flaska, då han var säker för att det ej blev bekant och väckte förargelse. Han var därjämte statsman, och Saladin hade begagnat hans skicklighet i åtskilliga underhandlingar med de kristna furstarne och särdeles med Richard, som personligen kände och värderade Abdallah. Glad över den beredvillighet, varmed Saladins sändebud erbjöd ett neutralt stridsfält, säker lejd för alla dem, som ville bevittna striden, och sin egen person som borgen för sin trohet, glömde Richard snart, under de intressanta överläggningar, som föregingo envigeskampen, sina felslagna förhoppningar och det kristna förbundets stundande upplösning.
Det ställe, som kallades Diamanten i öknen, var utsett till stridsplats, emedan det låg nästan mitt emellan det kristna och del saracenska lägret. Man överenskom att svaranden, Konrad av Montserrat, med sina faddrar, ärkehertigen av Österrike och stormästaren för tempelorden, skulle på den för striden utsatta dagen inträffa där, med hundra väpnade män och ej mer; att Richard av England och hans broder Salisbury, vilka understödde käromålet, skulle medföra ett lika antal för att skydda sin kämpe, samt att Saladin skulle åtföljas av femhundra utvalda ryttare, som ansågos ej motsvara mer än tvåhundra kristna lansar. Andra personer av hög rang, som båda parterna kunde inbjuda att åskåda striden, skulle infinna sig utan rustningar och ej medföra andra vapen än sina svärd. Sultanen åtog sig att anordna banan samt draga försorg om alla slags förfriskningar och bekvämligheter åt dem, vilka skulle bevista högtidligheten, och hans brev uttryckte med mycken artighet det nöje, han väntade sig av ett fredligt och personligt sammanträffande med Melek Ric, samt hans ivriga önskan att göra hans mottagande så angenämt som möjligt.
