Hoppa till innehållet

Sida:Talismanen 1916.djvu/289

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
287

Sedan alla preliminärer blivit fastställda och svaranden samt dess faddrar meddelade, blev Abdallah el Hadschi inlåten i en förtroligare krets, där han med förnöjelse åhörde Blondels toner; och sedan han först sorgfälligt undanlagt sin gröna turban och i stället påtagit en grekisk mössa, lönade han Blondels sång med en persisk dryckesvisa och tömde en flaska eldigt Cypervin för att ådagalägga, att hans handlingar motsvarade hans grundsatser. Dagen därefter böjde han sitt huvud inför Saladins tron, allvarsam och nykter som vattendrickaren Mirglip, och berättade sultanen, hur hans beskickning avlupit.

I gryningen dagen före den för striden bestämda dagen uppbröto Konrad och hans vänner från lägret för att inställa sig på den utsatta mötesplatsen, och Richard begav sig åstad vid samma tid och för samma ändamål, men enligt överenskommelse tog han en annan väg, vilket försiktighetsmått man ansett nödvändigt för att undvika tvistigheter mellan båda parternas beväpnade följeslagare.

Den gode konungen var ej vid lynne att tvista med någon. Ingenting skulle kunnat öka det nöje han väntade sig av att få åskåda en blodig, förtvivlad strid inom skrankorna, utom att han själv i egen kunglig person varit en av de stridande; och han var nästan åter till hälften vänligt stämd mot Konrad av Montserrat. Lätt beväpnad, praktfullt klädd och glad, som en brudgum aftonen före bröllopet, galopperade Richard vid sidan av drottning Berengarias hängbår och utpekade för henne de åtskilliga märkvärdiga ställen, de passerade, samt skingrade med muntra sånger och berättelser det nedslående intryck, som väcktes av den ogästvänliga öknens enformighet. På sin förra pilgrimsfärd till Engaddi hade drottningen följt vägen på andra sidan bergskedjan, så att damerna voro alldeles obekanta med öknens utseende; och ehuru Berengaria kände sin mans lynne för väl för att ej söka synas road av vad han behagade säga eller sjunga, kunde hon likväl ej övervinna en viss kvinnlig fruktan, då hon befann sig i denna rysliga ödemark med en så svag eskort, att den blott tycktes lik en rörlig fläck på den stora slättens yta, och tillika erinrade sig, att de ej voro längre från Saladins läger, än att han i ett ögonblick kunde överrumpla och bortföra dem allesammans genom en överlägsen styrka av sitt lättfotade kavalleri, ifall den hedniske sultanen skulle vara nog trolös att begagna ett så frestande tillfälle. Men då hon